Min far... En patologisk lögnare med helt klart narcissistiska drag - monster nr 1:

Jag växte upp i en familj med både mamma och pappa (som var gifta) + världens bästa lillebror.

Det gick väldigt upp och ner och mycket styrdes efter vilket humör min far var på.

Han kunde få vredesutbrott på mig när mamma inte var hemma. Oprovocerade vredesutbrott som nästan alltid slutade med att han slog. När han slog skrek han. Han skrek och slog... skrek och slog... Tills han var så röd i ansiktet och svettig att han såg ut som att han skulle explodera... Då gick han och tog en cigg.

Barn tror att vuxna alltid gör rätt så jag ifrågasatte aldrig hans utbrott eftersom jag var säker på att jag gjort ngt fel och förtjänade det han gjorde.

Jag såg det ju som barn som en slags bestraffning.... Inte som det sjuka sätt att avreagera sig på som det verkligen var.

Så.... Jag antar att detta är roten till mycket.

När jag blev äldre så gick det mer över i hot och psykisk misshandel...

"Du är värst", "Du är dum i huvudet", "Detta är mitt hem! Det är jag som avgör hur länge du får stanna här", "Mamma är inte här nu.... Vad ska du göra?", "Fan vad ful du är", "Du är helt misslyckad", "Du kan ju fan inte göra något rätt".

Sista gången han höjde handen var jag 15 år gammal. Då var huset fullt med folk... Alla hörde och såg... Jag sprang in i vårt gästrum och jag minns att jag skrek på hjälp... Men ingen kom... Inte ens min mamma...

Så.... Vilken solid grund att stå på liksom. Eller inte...

De flesta pojkvänner som jag haft en längre tid har alla på ngt sätt försökt dominera/styra/avskärma och förminska mig.

Min förste pojkvän när jag var 15 år tillät mig inte gå på disco, på fester osv. Han var tre år äldre än mig och mycket skicklig på att hålla mig hemma hos honom lagom avskärmad ifrån allt annat.

Han och min pappa kom väldigt bra överrens. Fatta grejen! Helt stört... - Monster nr 2

Efter honom kom min äldste sons pappa in i mitt liv när jag var 16 år. Han var supersnäll och skulle inte skada en fluga ens om han kunde undvika det.

Konstigt nog höll det ett bra tag (för den åldern) och det gjorde det nog för att vi j'ämt gjorde en massa roliga saker...men vi insåg till slut att vi var mer kompisar än ett kärlekspar... Vår som kom till världen och vi förblev vänner. - Inget monster alltså.

Efter ett par år träffade jag en man från Göteborg. Han visade sin våldsamma sida snabbt. Han skrek inte så mycket... Men han var elak och han slog HÅRT. Eller nä förlåt... Han slog ju inte PÅ mig. Han slog mig IN I SAKER.  En kväll när vi var på kräftskiva utanför Alingsås drog han in mig i sin bil och det enda jag minns var att han tog tag om min hals och andra handen över mitt ansikte... sen blev det svart.

Jag vaknade på sjukhuset... Jag förklarade för dem vad som hänt och att jag ville ha hjälp med att komma hem. Jag bad om att få tala med polis men de bara klappade mig på huvudet och sa saker i stil med "jaja" och "det blir bra".

Jag hade ju druckit den kvällen och de trodde inte på mig! HAN hade sagt att jag "fått spel" och "betett mig konstigt" och spelat jätteorolig. Att jag hade hans fingeravtryck i form av blåmärken lite överallt struntade alla i.

Han brukade ta min telefon men en dag glömde han den.... Jag ringde min mamma. Ironiskt nog kom min far och hämtade mig. Han var uppåt landet och arbetade. Sen åkte jag aldrig tillbaka... - Monster nr 3.

Nästa kille hade problem med sitt humör när han tog en öl eller två... eller tjugo. Supertrevlig i nyktert tillstånd men ett riktigt monster som både kunde skrika, hota och slå

när han fått för mycket alkohol i sig. Han gjorde det dock öppet vilket gjorde det lätt för mig att lämna tidigt. - Monster nr 4.

Sen hade jag ett förhållande på flera år med en man jag var tokkär i under alla dessa åren. Det var omtumlande år fulla med "silent treatment" och hans fruktansvärda sätt att kallt ignorera mig vid urvalda tillfällen. Han kunde även flirta öppet med andra kvinnor framför mig... Ja t o m ta på dem, kyssa dem osv. Helt sjukt! Men jag var som sagt tokkär och skulle nog acceptera det mesta ifrån honom just då.

Vi var tillsammans under mina svagaste år hittills i livet. Jag hade nästan ingen egen vilja... Befann mig i en sen identitetskris OCH jag var mamma vilket i sin tur gjorde att jag fick välja mina tillfällen att försöka hantera allt detta.

HAN var den ende som kunde få mig att må bra och det utnyttjade han verkligen. - Monster nr 5.

Nu tänker ni säkert "Men va faaaan.... Borde hon inte lärt sig vid det här laget?" Men det är viktigt att poängtera att jag var en person som trodde att hon förtjänade att bli behandlad som skit... På riktigt.

Jag träffade en fantastisk person på min arbetsplats.... Han var allt jag ville ha i en man, verkligen.

Han var snäll och han behandlade mig med respekt och omtanke. Jag kände mig trygg med honom och vi hade det riktigt bra när vi var tillsammans. RIKTIGT BRA...

Jag sumpade detta så klart... Det trygga var jag inte van vid och framför allt så trodde jag inte att jag förtjänade honom... Så jag var skitelak emot honom och sen tog det slut.

Jag blev livrädd... Jag var inte van vid det och hade nog i det läget kännt mig mer älskad om han han slagit mig.... Sjukt.

Jag tänker fortfarande på honom ibland. He's the one who got away....

Sen var jag singel LÄNGE.... Jag ordnade upp mitt liv, utbildade mig vidare, började arbeta med det jag verkligen ville göra och gjorde inte mycket mer än att just arbeta. Så skönt.... Det var bara jag och äldste sonen då.... Arbete, träning, resor, teater och dans var det som präglade vardagen och vi trivdes superbra!

2008 förändrades allt..... Då träffade jag HONOM.

Han tog mig med storm och utnyttjade säkert faktumet att jag var så säker på mig själv, självständig och "stark".

Han påpekade ofta hur stark jag var.... för att jag skulle tro att jag var det antar jag.

Ja... sen vet ni ju hur det har gått. - Monster nr 6.

Så.... Våldet har varit en trygg punkt. Det är våldet som har varit det man kännt igen. Våldet har kännts som hemma.

Det som varit bra har däremot skrämt eftersom man inte varit van... det har kännts främmande och ovant.

Jag känner en kvinna som en gång sa till mig så här:

"Han får gärna slå mig... Jag känner det ändå inte... Men han sa att jag var vacker och strök sin hand längst min kind... Jag visste inte vad jag skulle göra.. fylldes av panik och gick därifrån...".

Jag tyckte det lät konstigt då.... Men nu förstår jag precis.

Så... Mönster med monster och monster som skapar mönster.

Dags att bryta mönstret? Ja!

/Em.

 

Isabella

15 november 2012 12:08

Hej tjejen! har läst din historia och blev så berörd. Vilka hemska upplevelser! Jag vet tyvärr alltför väl hur det är att bli fysiskt och psykiskt misshandlad av en kille. I ett år både våldtog och misshandla han mig, och tryckte ner mig alltmer i skiten. Försökte många gånger att lämna honom men han hotade och sökte upp mig och jag tog alltid honom tillbaka.

Som du skrev, så trodde jag att det var mig det var fel på, att jag gjort fel och att jag förtjänade det!

Hur mår Du idag?

Lider med dig enormt mycket och tycker synd om dig - kanske någonting svårt att ta åt sig av, det vet jag själv.
Men du är stark som skriver om din historia!!:)

Kram på dig!
/ isabella

http://sweetcherry.bloggplatsen.se

 

sanna

15 november 2012 12:09

Vill bara krama om dig. länge. vad du har fått genomlida ska ingen behöva genomlida, massa kramar till dig och vad bra att du vågar skriva om det här som många andra håller tyst om. du är modig. kramar.

http://sannaengstrom.bloggagratis.se

 

Hanna

15 november 2012 16:14

Vad ska jag skriva, jag känner bara "oj?!"
Jag har läst mycket om kvinnomisshandel, gjorde mitt projektarbete om det. Och du är verkligen stark som orkade bryta upp från alla

http://hannaekstrom.bloggplatsen.se

 

nuttchi

16 november 2012 21:12

det du skriver är modigt! VERKLIGEN! jag har själv varit med om en del saker i mitt liv och jag har inte riktigt kommit till den delen i mitt liv där jag fattar att det e inte mig det e fel på .. men nu när jag läste detta så börjar jag fundera en hel del! så får väl säga tack för att du fick mig att tänka om och fatta att det inte e jag som gjort felen utan dom som utsatt mig för saker. och du ska ha kred för att du vågar berätta din historia!
kramar Nuttchi

http://nuttchi.bloggplatsen.se

ememmely

16 november 2012 22:40

Kram:)

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Fortsätt gärna följa mig här:    http://nattstad.se/ememmely   Kärlek<3 /Em. ...

En man som misshandlar är känslomässigt omogen. Hans omognad visar sig ofta när det ställs krav på honom i en relation tillsammans med en kvinna. Då överväldigas den omogna mannen av känslor som maktlöshet eftersom han upplever att han har tappat kon...

Vill börja dagen med att önska er alla ett riktigt gott nytt år=)   Nu börjar året där vi inte ska göra om alla de misstag vi gjorde förra året, right? Ha ha ha! Vi kan väl alla försöka göra vårt bästa i alla fall. Vi kan börja med att lära ...

  It feels like fire..... But it won't last....

Året är snart över och jag sitter och funderar över vad som hänt.... Det har varit ett händelserikt år och det är väl sällan ngt ont inte har ngt gott med sig? 2012 började med min dotters födsel. Min underbara lilla trollunge som gör allt hon k...