Det går runt i huvudet på mig idag...

Det har slagit mig denna veckan... hur lätt det är för både psykopater och narcissister (ja och alla andra människor med ngn form av misshandlarbetéende) att påverka andra.

Allt detta smilande utåt sett får mig att må illa.... och jag FÖRSTÅR INTE hur han kan låtsas som ingenting på det sättet OCH DESSUTOM  anklaga MIG  för de vidrigheter han utsatt både mig och barnen för.

Hur kan man bortse ifrån blåmärken, faktumet att folk både sett och hört mycket av det som hänt  mm???

Hur kan man sitta och säga att det jag säger är lögn?

Om jag så hade haft en videoinspelning på en av de många gångerna han fått sina utbrott och gått loss på ngn av oss så hade han nog inte tagit in det....

Det är vanligt detta.... Alldeles för vanligt. Det finns tyvärr väldigt mycket material att läsa (psykologers uttalanden och undersökningar, forskning, polisers uttalanden om problematiken när det gäller våld i nära relationer, info från kvinnojourer mm) där just det här med manipulation, förnekelse och "motanmälningar" sätter stopp för utredningar som annars kunnat gå hela vägen.

Effekten av detta blir ju katastrofal i många fall.

Barn får umgänge med en person med misshandlarbetéende OCH som med väldigt stor sannolikhet brukar just manipulativt våld för att barnen ska glida ifrån mamman och vävas in i den destruktiva vardag som misshandlaren har att erbjuda.

Vet ni vad jag är mest rädd för?

Jag är livrädd för människor som ljuger. Dessa människor kan ställa till med precis vad som helst.

Jag ska berätta en sak för er:

En kväll när jag kom hem ifrån teaterföreningens repetitioner ngn timme tidigare än vad HAN väntade sig så satt HAN, min äldste son (då 15 år gammal) och vår gemensamme pojke (då 2 år gammal) i köket och åt middag.

När jag gått upp för trappan, tagit av mig jackan och närmade mig köket så förstod jag att de inte hört mig.

HANS gälla stämma mässade så högt att de missat när dörren slog igen.... och som sagt... De väntade mig en timme senare.

När jag hörde vad de talade om så stannade jag i rummet innan köket och lyssnade. Mitt hjärta höll på att hoppa upp i halsen.

DÄR SATT HAN OCH MÄSSADE FÖR BARNEN OM HUR JAG INTE ÄLSKADE DEM, OM HUR JAG TYCKTE JOBBET OCH TEATERN VAR VIKTIGARE ÄN DEM, HUR JAG VAR PSYKISKT SJUK, HUR MIN MAMMA VAR PSYKISKT SJUK, HUR HELA MIN FAMILJ VAR PSYKISKT SJUK, HUR MIN ÄLDSTE SONS PAPPA INTE ÄLSKADE HONOM, OM HUR DE SKULLE AGERA NÄR JAG IFRÅGASATTE NGT DE GJORDE, HUR DE SKULLE STÄNGA ÖRONEN NÄR JAG TALADE/TILLRÄTTAVISADE OSV.

HAN PRESENTERADE EN HEL PLAN FÖR HUR DE SKULLE HÅLLA MED MIG MED DÖVA ÖRON FÖR ATT SEDAN KOMMA TILL HONOM OCH FÅ TRÖST.

"MAMMA KOMMER ATT VARA ARG PÅ DIG NÄR HON KOMMER HEM FÖR ATT DU SKOLKAT IDAG OCKSÅ.... MEN BARA LÅTSAS ATT DU LYSSNAR TILLS HON ÄR FÄRDIG SÅ KAN DU KOMMA TILL MIG SEN. MAMMA ÄR PSYKISKT SJUK."

Jag stod där och lyssnade i 20 minuter till lille sonen började gråta. Då gick jag ut i köket och tog upp honom.

Jag berättade lugnt att jag lyssnat på dem i 20 minuter sen gick jag in med lillen i sovrummet.

Jag tror att det var HÄR jag en gång för alla bestämde mig för att lämna. Jag hade lekt med tanken länge men ja.... ni vet.

Här fick jag på ngt sätt kvitto på att allt jag anat men som han pratat bort var sanningen.. och den enda sanningen.

Jag var dessutom höggravid vid tillfället och insåg att han gjorde såhär eftersom han i sin tur insett att barnen var det enda sättet att hålla mig kvar....

Han kunde inte styra dem med fysiskt våld längre... så han lade om taktiken. Resultat:

MANIPULATIVT VÅLD.

Jag förklarade denna kväll för HONOM att det var slut. Vi var inte ett par längre.

Då lade sig min äldste son i och skrek åt mig att jag var minsann inte klok etc etc. Hur kunde JAG göra ngt sådant osv osv.... Fattade inte jag att det fanns barn med i bilden mm.

HELT GALET!

HAN hade lyckats (i alla fall tillfälligt) hjärntvätta min son. HAN var vid tillfället den enda tryggheten.... Precis som han varit den enda tryggheten för mig.

Som ni säkert förstår så lyckades HAN på ngt sätt hålla mig kvar ytterligare ett litet tag. Min äldste son stack dock hemifrån... Det blev för mycket för honom till slut. Först manipulation och sedan återigen hat och förminskning.

För mig blev det som spiken i kistan när HAN än en gång gav sig på lillsonen när han blev frustrerad över ett blöjbyte.

Jag glömmer aldrig den natten... Sonen låg i min famn hela natten, skakade och grät... Kramade sig fast i mig.... Det tog lång tid innan han äntligen kom till ro.... 2 år gammal.

Jag talade med en kvinna ifrån kvinnojouren länge den natten...

Det var dags att lämna.... så jag lämnade.

Min äldste son kom tillbaka när jag lämnade. Vi var i alla fall tillsammans <3

Kärlek,

/Emmely.