Posttraumatisk stress!

Ja.. Jo, det har jag nog fattat hela tiden... men liksom ignorerat och fyllt dagarna med för mycket att göra för att slippa tänka på allt.

Nu har det hunnit ikapp mig och det är dags att inse att jag måste ta det lugnt och ta hand om mig själv. Men det sitter så djupt och jag blir så vansinnigt ledsen när jag känner såhär... Jag får ett sådant obeskrivligt dåligt samvete så fort jag gör ngt för mig själv... om det så är ngt så litet och ynkligt som att ta ett vanligt jävla BAD.

Det sitter djupare inrotat än jag trodde.. Dessa år av missunsamhet och ständiga nedvärdering där det oupphörligen mässades om hur illa det var av mig att ta tid ifrån honom eller barnen för att göra ngt på egen hand (träna, bada, gå till frissan, sola, träffa vänner, teatern,mm...)

Det jag blir mest ledsen över är när jag märker hur dåligt jag fungerar numera. Jag intalar mig själv för det mesta att jag klarar vad som helst men nu är jag trött.

Jag har tuffat på ångorna länge, jag vet det... men det går ju inte! Så fort jag sätter mig eller funderar på hur jag ska ta det lugnare, avsäga mig vissa saker som jag VET att jag egentligen inte har tid med så får jag dåligt samvete eftersom jag fått för mig att det förväntas av mig... allt jag gör nu.

Samtidigt kan jag få panikångest av minsta lilla stress-situation.

Detta går inte  ihop.

Jag har svårt för att koncentrera mig.

Jag sover dåligt och när jag sover har jag mardrömmar.

Jag kan inte hantera stress ALLS.

Jag har jättesvårt för att ha "många bollar i luften" och jag måste skriva ned allt för att komma ihåg.

Jag har långa minnesluckor ifrån tiden med HONOM och varje gång jag kommer ihåg ngt nytt så känner jag hur "ingentinget" äter upp mig.

Jag har fått information om "Kognetiv beteendeterapi" som är ett av många sätt att behandla Posttraumatisk stress.

Men jag kan ju inte.... Jag kan inte gå till en psykolog.

Det var ju ett av HANS sätt att trycka ner och styra. HAN fick mig att uppsöka psykolog. Jag blev ju så klart "friskförklarad" när sanningen kom fram men....

Jag går aldrig till en psykolog igen... ALDRIG!

Jag ska dra ner på tempot nu, ta en yogakurs om jag kan komma över mitt dåliga samvete, lägga mig på spikmattan en stund varje kväll och ANDAS.

Jag ska säga NEJ till dem och JA till mig och njuta av mig själv och mina barn.

Fy fan vad jag mår dåligt! Dags att läka....

Kärlek,

/Em.