Det går runt i huvudet på mig idag...

Det har slagit mig denna veckan... hur lätt det är för både psykopater och narcissister (ja och alla andra människor med ngn form av misshandlarbetéende) att påverka andra.

Allt detta smilande utåt sett får mig att må illa.... och jag FÖRSTÅR INTE hur han kan låtsas som ingenting på det sättet OCH DESSUTOM  anklaga MIG  för de vidrigheter han utsatt både mig och barnen för.

Hur kan man bortse ifrån blåmärken, faktumet att folk både sett och hört mycket av det som hänt  mm???

Hur kan man sitta och säga att det jag säger är lögn?

Om jag så hade haft en videoinspelning på en av de många gångerna han fått sina utbrott och gått loss på ngn av oss så hade han nog inte tagit in det....

Det är vanligt detta.... Alldeles för vanligt. Det finns tyvärr väldigt mycket material att läsa (psykologers uttalanden och undersökningar, forskning, polisers uttalanden om problematiken när det gäller våld i nära relationer, info från kvinnojourer mm) där just det här med manipulation, förnekelse och "motanmälningar" sätter stopp för utredningar som annars kunnat gå hela vägen.

Effekten av detta blir ju katastrofal i många fall.

Barn får umgänge med en person med misshandlarbetéende OCH som med väldigt stor sannolikhet brukar just manipulativt våld för att barnen ska glida ifrån mamman och vävas in i den destruktiva vardag som misshandlaren har att erbjuda.

Vet ni vad jag är mest rädd för?

Jag är livrädd för människor som ljuger. Dessa människor kan ställa till med precis vad som helst.

Jag ska berätta en sak för er:

En kväll när jag kom hem ifrån teaterföreningens repetitioner ngn timme tidigare än vad HAN väntade sig så satt HAN, min äldste son (då 15 år gammal) och vår gemensamme pojke (då 2 år gammal) i köket och åt middag.

När jag gått upp för trappan, tagit av mig jackan och närmade mig köket så förstod jag att de inte hört mig.

HANS gälla stämma mässade så högt att de missat när dörren slog igen.... och som sagt... De väntade mig en timme senare.

När jag hörde vad de talade om så stannade jag i rummet innan köket och lyssnade. Mitt hjärta höll på att hoppa upp i halsen.

DÄR SATT HAN OCH MÄSSADE FÖR BARNEN OM HUR JAG INTE ÄLSKADE DEM, OM HUR JAG TYCKTE JOBBET OCH TEATERN VAR VIKTIGARE ÄN DEM, HUR JAG VAR PSYKISKT SJUK, HUR MIN MAMMA VAR PSYKISKT SJUK, HUR HELA MIN FAMILJ VAR PSYKISKT SJUK, HUR MIN ÄLDSTE SONS PAPPA INTE ÄLSKADE HONOM, OM HUR DE SKULLE AGERA NÄR JAG IFRÅGASATTE NGT DE GJORDE, HUR DE SKULLE STÄNGA ÖRONEN NÄR JAG TALADE/TILLRÄTTAVISADE OSV.

HAN PRESENTERADE EN HEL PLAN FÖR HUR DE SKULLE HÅLLA MED MIG MED DÖVA ÖRON FÖR ATT SEDAN KOMMA TILL HONOM OCH FÅ TRÖST.

"MAMMA KOMMER ATT VARA ARG PÅ DIG NÄR HON KOMMER HEM FÖR ATT DU SKOLKAT IDAG OCKSÅ.... MEN BARA LÅTSAS ATT DU LYSSNAR TILLS HON ÄR FÄRDIG SÅ KAN DU KOMMA TILL MIG SEN. MAMMA ÄR PSYKISKT SJUK."

Jag stod där och lyssnade i 20 minuter till lille sonen började gråta. Då gick jag ut i köket och tog upp honom.

Jag berättade lugnt att jag lyssnat på dem i 20 minuter sen gick jag in med lillen i sovrummet.

Jag tror att det var HÄR jag en gång för alla bestämde mig för att lämna. Jag hade lekt med tanken länge men ja.... ni vet.

Här fick jag på ngt sätt kvitto på att allt jag anat men som han pratat bort var sanningen.. och den enda sanningen.

Jag var dessutom höggravid vid tillfället och insåg att han gjorde såhär eftersom han i sin tur insett att barnen var det enda sättet att hålla mig kvar....

Han kunde inte styra dem med fysiskt våld längre... så han lade om taktiken. Resultat:

MANIPULATIVT VÅLD.

Jag förklarade denna kväll för HONOM att det var slut. Vi var inte ett par längre.

Då lade sig min äldste son i och skrek åt mig att jag var minsann inte klok etc etc. Hur kunde JAG göra ngt sådant osv osv.... Fattade inte jag att det fanns barn med i bilden mm.

HELT GALET!

HAN hade lyckats (i alla fall tillfälligt) hjärntvätta min son. HAN var vid tillfället den enda tryggheten.... Precis som han varit den enda tryggheten för mig.

Som ni säkert förstår så lyckades HAN på ngt sätt hålla mig kvar ytterligare ett litet tag. Min äldste son stack dock hemifrån... Det blev för mycket för honom till slut. Först manipulation och sedan återigen hat och förminskning.

För mig blev det som spiken i kistan när HAN än en gång gav sig på lillsonen när han blev frustrerad över ett blöjbyte.

Jag glömmer aldrig den natten... Sonen låg i min famn hela natten, skakade och grät... Kramade sig fast i mig.... Det tog lång tid innan han äntligen kom till ro.... 2 år gammal.

Jag talade med en kvinna ifrån kvinnojouren länge den natten...

Det var dags att lämna.... så jag lämnade.

Min äldste son kom tillbaka när jag lämnade. Vi var i alla fall tillsammans <3

Kärlek,

/Emmely.

Dina ögon svartnar

rösten ändrar tonläge...

Vad gjorde jag för fel?

Vad sa jag?

Din blick så fylld av hat

dina gester skvallrar om ilska...

Varför lade jag mig i?

Varför lät jag det inte bara vara?

Du rör dig åt mitt håll

Skräcken sköljer över mig...

Jag hör dig skrika åt mig

Men orden har ingen betydelse

Det enda som finns nu

är dina armar och händer...

Jag faller bakåt ner i sängen

fångad mellan dina armar

Det rycker och sliter i mig

men det är inte du, det har du sagt...

Knutna händer slår ner bredvid mig

Som ett hot om vad som är möjligt

Hårda tryck... genomborrad av händer

Lämnar märken som inte syns...

Din hand om min haka

tvingar mig att se hatet i dina ögon

Lukten av galla tvingar mig hålla andan

Skrik och saliv smeker mitt ansikte...

Jag är ful... Jag är sjuk

Du är den ende som förstår mig

Runtkastad som en trasdocka

Nedsmutsad som en hora...

Panikartad ångest och våta ögon

Förlåt för att jag gjorde dig så arg

Som någon trycker på STOP

Skriken upphör och händerna släpper...

Du går ifrån mig

Lämnar mig ensam med min ångest

Jag kryper ihop i fosterställning

Kroppen skakar och lider...

Jag vill ha min mamma

Varför hjälper ingen mig?

Jag går sönder

Du kommer in till mig...

Stryker din hand över mitt hår

Torkar mina tårar

Lugnande ord

Du håller om mig...tröstar mig

Där ligger vi tätt ihop... tryggt

Min räddare i nöden

/Em.

Behandlande och stödjande insatser för barn:

Det viktigaste stödet för barnen är ett gott föräldrastöd. Grundläggande är således att föräldrarna förstår barnens utsatthet och behov av hjälp. De måste också få kunskap om hur de kan hjälpa och stödja sina barn.

Barn och ungdomar som växer upp i familjer med partnerrelaterat våld har på grund av dessa erfarenheter särskilda behov.

Några centrala och viktiga punkter är:

• Att barnen ges möjlighet att uttrycka vad de tänker och känner om vad de varit med om

• Att barnen får hjälp att förstå att våldet inte är deras fel

• Att barnen får lära sig att våld inte är acceptabelt och att det finns alternativa handlingssätt.

Rädda Barnen har utarbetat en modell för krissamtal för barn som upplevt familjevåld i det akuta skedet då misshandeln blivit känd av t.ex polis och socialtjänst.

Krissamtalen innebär att man varsamt stödjer barnets konfrontation med verkligheten och hjälper barnet med att få sammanhang i det som hänt. Barnet ges möjlighet att bearbeta sina upplevelser kognitivt och känslomässigt. Krissamtalen är en akut stödinsats som socialtjänsten eller kvinnojourer kan erbjuda barnet. BUP kan kontaktas för terapeutisk behandling vid behov.

Det finns idag behandlingsmetoder som vänder sig till denna grupp av barn. BUP-Elefanten i Linköping är den första specialiserade enhet i Sverige som arbetar med barn och ungdomar som utsatts för fysisk misshandel och/eller sexuella övergrepp. Man arbetar även med unga som begått sexuella övergrepp. Kristeori och traumateori är grundläggande. Behandlingsmodellen är till sitt teoretiska innehåll eklektisk med tonvikt på individuell behandling och familjebehandling, kompletterad med gruppterapi. Särskilt betonas den tidiga interventionens betydelse i behandlingsarbetet.

BUP-Elefanten menar att det är viktigt vid behandling att ha ett flergene

rationsperspektiv, såväl bakåt som framåt. Även köns- och maktperspektiv är viktiga hjälpmedel för att få en ökad förståelse och ett konstruktivt förhållningssätt i möten med människor med "offer- eller förövarupplevelser". BUP-Elefantens uppfattning är att de människor som har möjlighet att hjälpa barnet är barnets/familjens resurspersoner. Dessa kan vara såväl familj och släkt som professionella.

PBU-mottagningen Bågen i Stockholm har särskild verksamhet för barn som bevittnat våld i hemmet. Man har också i uppdrag att sprida sina kunskaper och erfarenheter till andra mottagningar.

Beroende på det enskilda barnets behov kan olika överväganden behöva göras. Nedanstående punkter är exempel på frågor som också formulerar tänkbara stödalternativ:

• Hur ser barnets nätverk ut? Finns det exempelvis släktingar, vänner eller personal på dagis/skola som barnet känner förtroende för? I så fall kan nätverksträffar med sådana personer vara ett sätt att stödja barnet.

• Är barnet i behov av hjälp på barnpsykiatrisk klinik? Förmedla i så fall kontakt med PBU.

• Har kvinnan/barnet behov av kontaktperson? Om kvinnan riskerar att utsättas för våld, hot eller trakasserier i samband med att mannen träffar barnet, kan en kontaktperson utses. Denna kan hämta och lämna barnet, eller medverka under hela umgänget. Kontaktpersonen/familjen kan också verka som stöd för kvinnan och barnet efter en separation från mannen.

• Kan hemvårdsverksamhet och motsvarande utgöra ett stöd? Exempelvis genom att aktivera barnen om mamman inte har möjlighet eller ork i den situation hon befinner sig i.

Familjerätten

Om kvinnan och mannen beslutar sig för att separera, kan familjerättssektionen inom socialtjänsten bli aktuell beträffande frågor om vårdnad, bo

ende och umgänge med barn. Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter kring detta i par där våld förekommit. Att ha tillgång till barnet kan vara ett sätt för mannen att försöka utöva kontroll över kvinnan. Tingsrätten kan vid konflikter kring vårdnad, boende och umgänge besluta om samarbetssamtal

eller att en vårdnadsutredning ska göras. Föräldrarna kan också själva ta kontakt med önskemål om samarbetssamtal.

Samarbetssamtal och vårdnad om barn

I prop. 1997/98:7 Vårdnad, boende och umgänge samt Lagutskottets betän

kande, 1997/98:LU 12 framgår att det finns fall då samarbetssamtal är klart olämpligt. Detta gäller bland annat de fall då en av föräldrarna misshandlat eller gjort sig skyldig till andra övergrepp mot den andra föräldern. Trots detta kan det förekomma att samarbetssamtal genomförs med par där våld förekommer eller förekommit. Från familjerättssektionens utgångspunkt kan det vara ett problem att information om att våld förekommit inte är känt till en början. Tingsrätten, som remitterar ärenden till familjerätten, tar inte alltid med denna information i remissen. I vissa fall väljer kvinnan att inte anföra dessa skäl i vårdnadstvisten. I andra fall föreligger varken dom eller polisanmälan om tidigare våld, varför ofta ord står mot ord. Information om misshandel kan även finnas vid lokala kvinnojourer eller inom socialför

valtningen i övrigt, men inte komma familjerättssektionen till känna. I fall där misshandel förekommit är det viktigt att ha i åtanke att samarbetssamtal kan vara klart olämpliga och ibland utgöra en direkt fara för kvinnan. Då parsamtal ändå används bör speciella hänsyn tas.

I traditionell familjeterapi betonas att när kommunikationen inom familjen är störd kan man hjälpa familjemedlemmarna att kommunicera på ett annat sätt. I en del familjer som lever med våld är detta inte självklart. Våldet kan dominera relationen så mycket att det inte räcker att bearbeta kommunikationsmönstren. Risken finns att våldet trappas upp om kvinnan berättar för andra om vad hon är utsatt för.

Även om tingsrätten har möjlighet att begära att föräldrarna söker lösa sina problem med samarbetssamtal innan en vårdnadsutredning genomförs, kan man aldrig tvinga någon att delta i samtalen. Eftersom mannen är närvarande, kan kvinnan vara rädd för att uttrycka det hon vill. Hon kan dessutom riskera att utsättas för misshandel på nytt som en konsekvens av det som sagts under samtalen.

• Kvinnan ska aldrig pressas till samarbetssamtal, utan måste informeras om att det är frivilligt.

• Kvinnan kan också känna sig pressad om hon tror att hon riskerar att förlora vårdnaden om barnet: Mannen kan hota kvinnan med just detta. Även här är det viktigt att inte ytterligare förstärka dessa känslor.

6 kap 2 a § föräldrabalken

Barnets bästa skall vara avgörande för alla beslut om vårdnad, boende och umgänge.

Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet skall det fästas avseende

särskilt vid

– risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp eller att barnet olovligen förs bort eller hålls kvar eller annars far illa, och

– barnets behov av en nära och god kontakt med båda föräldrarna.

Hänsyn skall tas till barnets vilja med beaktande av barnets ålder och

mognad. Lag (2006:458).

Barnets ställning kan sägas ha stärks med den nya bestämmelsen i föräldrabalken där det fastslås att domstolen ska besluta om vårdnad efter vad som är bäst för barnet. Vid bedömningen av vad som är bäst för barnet ska bland annat risken för att barnet eller någon annan i familjen utsätts för övergrepp

vägas in. Gemensam vårdnad är i de flesta fall en ur barnets synvinkel mycket bra vårdnadsform och domstolens möjlighet att besluta om gemensam vårdnad även om en förälder motsätter sig det, finns kvar. Samtidigt poängteras i prop. 2005/06:99 att om en förälder motsätter sig gemensam vårdnad måste en prövning göras av de skäl som föräldern framför. Har motståndet sin grund i sådana förhållanden som misshandel eller trakasserier eller andra former av övergrepp från den andre förälderns sida är det in princip bäst för barnet att den föräldern inte får del i vårdnaden. Av stor betydelse för bedömningen av gemensam vårdnad är också föräldrarnas förmåga att samarbeta i frågor som rör barnet 6 kapitlet 5 § andra stycket föräldrabalken. Om föräldrarna saknar vilja och förmåga att sätta barnets bästa framför den egna konflikten kan det vara bäst för barnet att föräldrarna

inte har gemensam vårdnad. Det innebär inte att föräldrarna alltid måste vara överens men de måste kunna hantera sina delade meningar.

Då man kan anta att effekterna av att växa upp i våldets närhet har långtgående verkningar för barnet och då vi vet att våldet mot kvinnan påverkar relationen mellan föräldrarna, är det viktigt att klargöra om våld förekommit för att kunna ta ställning till vad som är det bästa för barnet. Då tingsrätten inhämtar upplysningar från socialtjänsten vid tillfälligt beslut om vårdnaden (interimistiskt beslut om vårdnad) eller vid vårdnadsutredningar som åläggs socialtjänsten är det därför viktigt för socialtjänsten att beakta och vara lyhörd för om partnerrelaterat våld förekommit.

Jaha....

Det är alltså så det SKA gå till?

Lustigt....

I många fall är detta låååångt ifrån vad verkligheten har att erbjuda.

Ännu ett HÅL eller?

Än IDAG har INGEN lyssnat på min 16årige sons berättelse. Han har ALDRIG blivit kallad till varken förhör eller stödsamtal och först NU är han erbjuden stödsamtal hos Soc.

NU kan vara FÖR SENT!!!!

Observera att jag tjatat på myndigheterna i fråga i snart 1 år.

Och det här med att familjerättarna ska beakta att våld förekommit...... Nä.

Våld mot kvinnor är ett sammansatt och mångfacetterat problem. Avsikten med detta utbildningsmaterial är att erbjuda personal inom socialtjänsten möjligheter att förvärva och fördjupa sina kunskaper om våld mot kvinnor.

Förstår jag rätt när jag läser "Avsikten med detta utbildningsmaterial är att ERBJUDA personal inom socialtjänsten möjligheter att förvärva och fördjupa sina kunskaper om våld mot kvinnor"???

"DE BLIR ERBJUDNA" INNEBÄR INTE ATT DET ÄR OBLIGATORISKT ATT TA DEL AV DENNA UTBILDNING.

Jag blir uppriktigt rädd.

Kärlek<3

/Em.

Ganska ofta får jag höra saker som "det är viktigt att kunna anpassa sig", "man måste kunna jämka", "målet är ju att mötas någonstans mitt emellan" osv osv....

Det är ofta familjerättare som kastar med sådana ordkombinationer, och jag undrar...

HAR DE HELT MISSAT HUR VI HAMNADE I DENNA SITUATIONEN?

Jag känner så här....

Räcker det inte att jag under ganska lång tid anpassade mig till misshandeln och att jag jämkade bort mig själv totalt och ständigt hamnade mitt emellan hans vilja och det jag tidigare lärt mig vara rätt och riktigt.

Ska jag anpassa mina barn till den grad att även de accepterar detta abnorma betéende och får lära sig att hans sjuka vilja är allas lag?

Ja.... nu blir det personligt och säkerligen blir jag "påhoppad" på grund av just det.... men nu börjar det närma sig och det är de kära barnen det gäller.

Barn förtjänar varken hjärntvätt, mutor eller att på något sätt skuldbeläggas.

De ska kunna ta för givet att de vuxna omkring dem handlar ENDAST med barnens välbefinnande i fokus istället för att tillfredställa sina egna behov.... eller för att hämnas på en annan.

Jag vill poängtera att det pågår tusentals liknande umgänges och vårdnadsutredningar i vårt avlånga land och jag tvivlar STARKT på att det finns föräldrar idag som inte gör sitt yttrsta för att få det att fungera så att barnen får ta del av sina föräldrar i lika stor utsträckning på ett sätt där alla är nöjda och glada.

MEN när det finns skäl för varför ett eventuellt umgänge bör begränsas (i de flesta fall en man med misshandlarbetéende) så gör en mamma allt i sin makt för att bli hörd och för att målet ska behandlas för vad det faktiskt är.... inte bara en fråga om umgänge alltså... utan även en möjlig fara för barnen.

Det finns kanske en del stolpskott som fajtas på felaktiga grunder för att hämnas osv men snälla ni....

Det är ingen dans på rosor att vara ensamstående heltidsförälder. Det är inget man VÄLJER om man har ett VAL!

Men för att skydda sina barn så mycket man kan .... Ja självklart! Sova kan man göra när man blir gammal.. eller?

Det jag försöker säga är väl att man bör ta alla olika aspekter i beaktning innan man öppnar flabben eller i värsta fall... sitter som domare i ett sådant fall.

Kärlek <3

/Em.

Korta möten
Med flackande blick
Stressat obekvämt
Och denna doft av våld

Ett skådespel
Hat möter hyckleri
Stanken av triumf
Och denna doft av våld

Läppar rör sig
Talar han?
Stanken är outhärdlig
Denna doft av våld

Aldrig förr märkt
Detta fräna
får mig att hålla andan
Denna doft av våld....

/Em.

Kvinnor är gisslan med lagens hjälp

(GP 17 september 1999, debattartikel)

Ungefär var tionde dag blir en kvinna i Sverige misshandlad till döds. Oftast i sitt eget hem. Oftast av sin nuvarande eller ex partner. Trots dessa faktiska uppgifter fortsätter samhället att se kvinnomisshandel som ett individuellt likväl som marginellt problem. Misshandel anses vara knutet till relationen mellan den enskilde mannen och kvinnan.

För att inte tala om att misshandel ses som kvinnans angelägenhet. En av de ansvariga i Vårdnadstvistutredningen, som ligger bakom de förändringar i Föräldrabalken som trädde i kraft i oktober 1998, sade att "om min man slog mig skulle jag gå". En mycket vanlig uppfattning i vårt samhälle som tydligt visar okunnigheten angående mekanismerna i en misshandelsrelation.

Fortsätter förfölja

De tre unga kvinnor som mördats nyligen hade minst en sak gemensamt. De var mödrar. Även om de hade lämnat männen i fråga och även om de, som i två av fallen, anmält densamme så har misshandeln uppenbarligen fått tillfälle att fortgå. Det räcker inte att lämna relationen. Samhället ger dessa män tillfälle att fortsätta förfölja, hota och misshandla kvinnorna och mycket av detta möjliggörs genom umgängesrätten med barnen.

Två forskare i England, Marianne Hester och Lorraine Radford, utförde en undersökning för ett par år sedan där de kom fram till att rätten för barnet att träffa båda sina föräldrar sätts framför rätten till säkerhet för mor och barn. Attityderna i samhället, som också i förlängningen påverkar lagskrivningen, är att en man inte nödvändigtvis är en dålig far för att han slår modern. Ändå menar Hester och Radford att olika studier visar att upp till 70 procent av barnen till misshandlade kvinnor blir misshandlade eller utsatta för övergrepp av samma förövare. I dessa siffror är inte inräknat den psykiska misshandel det innebär för ett barn att bevittna faderns våld mot modern.

Misshandlar brister i omsorg

Om kvinnan sedan väljer att lämna relationen så fortsätter mannen att ta tillvara de chanser han får att fortsätta misshandeln och barnet är en bra väg. I Hesters och Radfords undersökning visade det sig att det var vanligt att dessa män var mer intresserade av att träffa modern i fråga än barnen. Det här är även bekräftat i en amerikansk studie. Misshandlande män slutade ofta umgänget med barnen när detta inte längre skedde via modern utan istället via en utomstående kontaktperson.

Kvinnovåldskommissionen som tillsattes av regeringen 1993 och kom med sitt betänkande "Kvinnofrid" 1995 har flera slutsatser som stämmer överens med ovanstående. Bland annat kom de fram till att misshandlande fäder visar brist på omsorg och respekt för barnen genom att misshandla och förnedra mödrarna i deras närvaro.

Fadersrätten betonas

Dessutom menar de att män som misshandlar sina kvinnor kan förmodas se på barnen på samma sätt. De påpekar även att kvinnomisshandel inte kan ses som ett marginellt problem. Fäder som misshandlar är med andra ord inte lämpliga vårdnadshavare och bör inte ha umgängesrätt utom i möjliga fall i närvaro av en kontaktperson. När Vårdnadstvistutredningen kom med sina förslag till förändringar i Föräldrabalken angående vårdnad och umgänge så sade de sig haft bland annat "Kvinnofrid" som underlag. Något spår av detta syns inte i det slutgiltiga resultatet och den vårdnadslag som idag gäller. I sitt betänkande menade de istället att varken övergrepp eller våld behöver utesluta gemensam vårdnad eller umgänge.

Det ska givetvis beaktas men några ytterligare tillägg ansåg inte utredningen finnas något behov för. Istället ligger koncentrationen på umgängessaboterande mödrar. Umgängessabotage framställs som vanligt förekommande utan några som helst vetenskapliga undersökningar till grund. Hur vanligt umgängessabotage är finns därmed ej dokumenterat och inte heller vad som är orsaken bakom det umgängessabotage som förekommer.

Finns det inte en stark anledning att tro att de mödrar som vägrar lämna ut barnen till fadern har en stark anledning till ett sådant agerande särskilt med tanke på de vetenskapliga undersökningar som visar hur vanligt förekommande våld och övergrepp är och hur dåligt rättsystemet är på att skydda kvinnor och barn från just detta? Gunilla Nordenfors menar det i sin bok "Fadersrätt, Kvinnofrid och Barns säkerhet". Nordenfors skriver att tanken om att kvinnor i alla tider och även idag har någon automatisk rätt till barnen är en myt.

Gruppen Förälder i Sverige (FRIS) skriver i GP 9 september att det idag handlar om "mammas bästa" istället för "barnets bästa" och uppmanar till automatisk gemensam vårdnad. De senaste tio åren har dock fadersrätten betonats och de lagändringar som genomförts handlar mest om "faderns bästa". Nordenfors förklarar att myten om umgängessabotage har lyckats skrämma upp mödrar ordentligt. I lagtexten framgår att konsekvensen av umgängessabotage kan leda till vårdnadsövergång. De mödrar som ändå nekar fadern umgänge med barnen har förmodligen mycket starka skäl. De flesta kvinnor Nordenfors stött på kämpar tvärtom för att få fadern delaktig i barnens liv.

Hur barnen mår är viktigt för de här mödrarna och dessutom ger det dem en chans till ett eget liv och avlastning i omvårdnaden av barnen. Det måste vara mycket få kvinnor som av ren hämndlystnad väljer att ta på sig hela ansvaret själv genom att neka fadern rätt att träffa barnen. Att bygga lagar på en sådan liten grupp människor är enligt Nordenfors helt vansinnigt. Ändå är det just det som har hänt.

Numera kan gemensam vårdnad tilldömas mot en förälders vilja. Inför lagförändringen kritiserades det här just med tanke på utsatta kvinnor och barn. Från fadersrättshåll kallades då gruppen misshandlade kvinnor och barn för en minoritet och att man inte kan stifta lagar utifrån en sådan. Frågan är vilken grupp som är minoritet, orättvist behandlade fäder eller misshandlade kvinnor och barn. Dessutom torde det inte spela någon roll då lagen rimligtvis borde kunna skydda och hjälpa alla, minoritet eller ej.

Gruppen Förälder i Sverige (FRIS) anser att det största problemet är att gemensam vårdnad inte alltid är automatisk. Jag ser det som förvånande att gemensam vårdnad är så vanligt förekommande (över 80 procent) med tanke på hur verkligheten ser ut angående våld och övergrepp mot kvinnor och barn. Lägg där till den grupp fäder som har mycket bristfällig, om alls, kontakt med sina barn av egen vilja. I lagen står det "barnets rätt till båda sina föräldrar" och att umgänge med båda föräldrarna är viktigt för barnets utveckling och välbefinnande.

Barnet har dock ingen rätt till umgänge så länge fadern inte vill. Dessutom kan kvinnojourerna intyga åtskilliga fall där barn hämtats skrikande och sparkande för att överlämnas mot sin egna vilja till fadern. Barn vet inte sitt eget bästa och blir i sådana fall anklagade för att vara helt manipulerade av modern. Dessutom har kvinnojourerna dokumenterat mängder av fall där rättssäkerheten inte fungerar och där barnen kommer i kläm.

Samhället har valt att blunda för våld och övergrepp. Samhället har valt att tro att föräldrar kan sätta sig över sina egna konflikter och mötas i samförstånd angående barnen, oavsett om dessa konflikter innehåller våld eller ej. Kvinnor i samarbetssamtal ombeds att "blicka framåt" istället för att "hänga upp sig på" den misshandel som tidigare förekommit i relationen. Allt under betäckningen "barnets bästa".

Fäder måste ta del från början

Automatisk gemensam vårdnad är inte möjlig i ett samhälle där man blundar för misshandel och övergrepp och där till och med dömda förövare får umgängesrätt och vårdnad under benämningen "barnets rätt till båda sina föräldrar". Automatisk gemensam vårdnad är inte möjlig i ett samhälle där det fortfarande finns en stor grupp fäder som inte bryr sig om sina barn över huvud taget.

Att sträcka sig så långt som att säga att fäder blir diskriminerade bara för att det oftast är hos modern barnen bor och att det är modern som har enskild vårdnad i de flesta fall enskild vårdnad förekommer är att inte se verkligheten som den är. Den far som tar samma del av den praktiska vårdnaden från början, som tar ut föräldraledighet mer än ett par veckor i samband med semestern, som också är hemma med barnen när de är sjuka, som hämtar och lämnar på dagis har samma förutsättningar till vårdnad som modern.

Dessutom ter det sig självklart att en förälder som utsätter sitt barn för fysiskt eller psykiskt våld (där våld mot modern inkluderas) likväl som sexuella övergrepp borde fråntas alla rättigheter till vårdnad eller umgänge. Så är det inte i dag. Det är dags för oss alla att öppna ögonen för verkligheten. Tre kvinnor, alla mödrar, har fått sätta livet till nyligen för att vi, samhället har blundat.

Lillemor Dahlgren

Medlem i KAF (Kvinnliga Akademikers Förening)
Skriver på en analys av 1998 års förändringar i Föräldrabalken (angående vårdnad, boende och umgänge) vid Institutionen för Genusvetenskap