Jag har ju som jag sagt tidigare inte tid att bearbeta mitt egna helvete eftersom jag har mina barns helvete att bearbeta först och främst. Det är långt ifrån över....

Min stora kille (16 år) går och bär på så mycket sorg och ett blytungt lass av ilska. Ingen har lyssnat på hans berättelse och hans syn på samhället är efter allt detta... vad den är. Som tur är så har han och jag en bra dialog och jag är ganska säker på att han känner att han kan prata med mig om allt.

Men faktum kvarstår...

Han tror ju att samhället tycker att det är helt ok att han har varit utsatt för den mångsidiga misshandel som pågick i 2,5 år... såväl psykisk som fysisk.

Man kan med ro säga att samhället skapar anarkisten.

Lillkillen är stressad och svår att få ner i avslappning. LUGN OCH RO är nyckelorden här hemma men han har svårt för att förstå hur man gör. Inte lätt när man är 3 år och hoppa från en sinnesstämning till en annan varannan helg (tors-mån).

DÄR går tonerna högt, allt går snabbt och man hinner inte göra färdigt en sak innan man ska börja med en annan.

Det ska ätas hela tiden och det mesta av tiden sitter de i bilen på väg någonstans.

"Lillasyster skriker jättemycket hos pappa och pappa skakar muskler" är ngt jag får höra ganska ofta. ... Hur Ska jag förklara detta beteendet på ett sätt som blir rättvist mot min lille son? Inte lätt...

Dottern  är inte skrikig i vanliga fall. Det är ytterst sällan hon tar ton...

Förr förra gången gången hon var där kom hon hem med ett jätteblåmärke på vänstra låret. Jag har fått det dokumenterat på vårdcentralen.

Han nekar till blåmärket över huvetaget. Jag inbillar mig menar HAN sist vi satt i fam-rätten.

Ska det vara så svårt att berätta om ett blåmärke och hur det uppkommit vid överlämnande? Det gör de ju på förskolan om det hänt ngt under dagen... Jag ser då ingen svårighet med detta... Om man inte har ngt att dölja vill säga.

Jag blir så arg...... Och så ledsen eftersom barnen bevisligen inte har det bra när de är med honom.

När de kommer hem efter att ha varit där så sover de... I timmar! Sover och kramas... Kramas och sover.

Lille Sonen berättade för mig att de andra barnen på Kulhuset var "jävla idioter". Han berättade om att de lekt i bollhavet och några andra barn hade kastat några bollar på sonen.Sånt som händer...

.

Som ni hör av min sons uttalande så har ju detta inte hanterats vidare rätt. HAN har blivit arg.....

Dessutom VET jag att Sonen också kastat bollar. Jag får jämt säga till honom när det gäller sådant och påminna om att man ska vara snälla emot varandra osv...

Ska han växa upp och lära sig att han får slå/kasta bollar/sparka/ta saker från andra/bita/dra i hår osv utan konsekvenser? Ska han dessutom lära sig att avskriva alla andra människor som "jävla idioter? Ja.... Då vet vi ju hur det slutar.....

Jag minns det så väl... ALLA var idioter enligt HONOM. Hans arbetsgivare (de få han hade kortare perioder), kvinnan på familjerådgivningen, horan (som han kallade henne) på mansmottagningen, dagispersonalen, min familj, socialen, arbetsförmedlingen, a-kassan, försäkringskassan... ALLA. ALLA utom han själv.

Nu närmar sig en helg när barnen återigen ska lämnas till honom.

I morgon åker sonen och på Lördag hämtar han lillan.

Jag har redan ångest....

Dessutom ska vi träffas för "samarbetssamtal" hos fam-rätten i morgon... Jag mår fysiskt illa inför de träffarna.

Förr förra helgen klarade jag inte alls av att vara hemma och när jag kom hem på söndagskvällen så kraschade jag totalt... Panikångest. Ingen sömn... Bara denna satans panikångest med svettningar, skakningar, hyperventilerande och storgråtande jävla panikångest!

Måndag morgon kom barnen och vi sov... Kramades och sov <3

Det är tufft... och jag är nog egentligen helt slut.... Men hoppet dör ju inte och med hoppet kommer styrkan och i styrkan inns vetskapen om att jag har rätt.

MAN FÅR INTE GÖRA SÅ OCH GÖR MAN SÅ ÄNDÅ SÅ SKA MAN FAAAAAN INTE KOMMA UNDAN MED DET!!!!

Kärlek<3

/Em.