Alla inlägg den 3 november 2012

Av ememmely - 3 november 2012 22:38

Varför finns dessa människor som hela tiden skriker ut vad de vill ha sagt? Vad är det som gör att de känner behovet av att anstränga sina stämband till den grad att det blir skadligt för andra?

Är de kanske medvetna om att det som kommer ur deras mun är helt utan substans och att vi som finns runtomkring inte skulle lyssna om vi inte blev påtvingade det gälla ljud som kommer över dessa högljudda människors läppar?


Jag hör inte vad folk säger när de skriker längre. Jag ser deras läppar röra sig men jag hör verkligen inte vad de säger.

Jag undrar mest bara varför de skriker... Tror de att jag hör illa eller att jag har svårt att förstå... eller hör DE dåligt eller.... Varför? Prata ordentligt med mig! Jag är ju här=)


Han skrek alltid. Även när han trodde att han talade normalt. När han kände sig trängd höjde han rösten ytterligare för att hävda sig. Jag tror någonstans att han trodde att han kunde PRÄNTA IN osann info hos mig så att jag skulle sluta ifrågasätta honom, hans sätt och hans våldsbrott.


Han hade för vana att sätta sina läppar mot mitt öra och gallskrika ut den information/ de kränkningar han för tillfället ville förmedla. Det kunde ringa och knastra i örat i flera veckor. Inget bestående dock (tack och lov).

Han luktar galla när han blir upprörd eller nervös. Den lukten glömmer jag aldrig.....


/Em.

Av ememmely - 3 november 2012 08:08

Om jag sa att jag inte lider några som helst men efter vad jag varit med om så skulle nog min tunga bli svart...


Igår blev jag jättestressad när jag hela tiden blev avbruten i det jag gjorde av antingen telefon, dörrklocka el en frågvis treåring. Det slutade med att i alla fall tre fönster var putsade och en jättemigränattack.

Mamma var här igår. Hon lyckas pricka in rätt dagar att vara här=)

När migränen vek hädan stressade jag av på gymmet... DET laddade batterierna igen.


Jag fixar inte det här med att bli avbruten riktigt....

Anledningen är att HAN alltid tyckte jag skulle göra annat än det jag höll på med just för tillfället. Det spelade ingen roll vad jag tog mig för.. om det var disk, städning, blöjbyte, tvätt mm.


När jag var på toaletten kom han in och frågade saker, när jag borstade tänderna kunde han komma och be mig ta sonen för han skulle röka/äta/gå på toa el ngt annat, Jag fick nog aldrig avslutat en dusch ordentligt när han var hemma och ett bad kunde jag väl ta om barnen sov och han jobbade (eller om det passade honom).

Var jag i affären ringde han hela tiden, var jag på gymmet så ringde han och skrek att han inte klarade sonen och att jag var tvungen att komma hem tog jag med mig sonen så var jag också dum).
Han ringde mig på jobbet flera gånger om dagen och svarde jag inte i min telefon så ringde han till skolan där jag jobbade. Fruktansvärt pinsamt.... Och jag blev tillsagd om detta flera gånger.
Han kunde till och med dyka upp på arbetet för minsta lilla eller om jag inte svarat i telefonen... för att "diskutera".
 
När jag började undervisa igen efter mammaledigheten (två kvällar i veckan) när sonen var 4 månader blev han så frustrerad över hans skrikande att han BET honom så hårt i höger axel att sonen hade hans tandavtryck och blåmärke i flera veckor.....
När jag upptäckte detta blev HAN upprörd och nekade till allt och arg för att jag anklagade honom.  JAG var elak och paranoid och han hade bara "naffsat honom lite lätt på skoj".
Dagen därpå gick jag till vårdcentralen och fick det dokumenterat men det märktes att läkaren inte ville kännas vid det hela riktigt och eftersom jag inte blev tagen på allvar så tvivlade jag t o m på det själv....
Men nej... Man kan inte inbilla sig ett avtryck av en tydlig över och underkäke om en 4 månaders bebis högra axel med blodutgjutelse vid varje tandavtryck och blålilasvart blåmärke.
Han har bitit honom hårt i ren frustration. Märk väl att jag var borta som mest i 3,5 h två kvällar i veckan.
Nej... Jag anmälde det inte.... Jag var mitt i normaliseringsprocessen och han hotade med än det ena och än det andra. Bl a att han skulle åka med sonen till sitt hemland.
 
Det hela resulterade i familjerådgivning (jag ringde dit och bad om hjälp) och att han fick följa med till jobbet med sonen. Han klarade honom inte där heller och det var nog med nöd och näppe att jag fick behålla mitt jobb faktiskt...
 
Varför jobbade jag så tidigt? För att HAN kunde inte behålla ett jobb... Han ville inte jobba... Han ville inte vara någons anställd och alla han började jobba för var enligt honom "idioter".
Så.... Jag vågade inget annat än att jobba.
 
Lyckan över att kunna göra det jag gör nu... utan avbrott eller dåligt samvete för att någon tycker att jag ska göra något annat... är enorm.
Att kunna bestämma själv=)
 
För det är lugnt här hemma nu.....
 
/Em.
 
 
 

Presentation


Den som väntar på ett tillfälle... förlorar det.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
      1
2
3 4
5 6 7
8
9
10
11
12 13 14 15
16
17 18
19
20 21 22 23 24
25
26 27 28
29
30
<<< November 2012 >>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards