Om jag sa att jag inte lider några som helst men efter vad jag varit med om så skulle nog min tunga bli svart...
Igår blev jag jättestressad när jag hela tiden blev avbruten i det jag gjorde av antingen telefon, dörrklocka el en frågvis treåring. Det slutade med att i alla fall tre fönster var putsade och en jättemigränattack.
Mamma var här igår. Hon lyckas pricka in rätt dagar att vara här=)
När migränen vek hädan stressade jag av på gymmet... DET laddade batterierna igen.
Jag fixar inte det här med att bli avbruten riktigt....
Anledningen är att HAN alltid tyckte jag skulle göra annat än det jag höll på med just för tillfället. Det spelade ingen roll vad jag tog mig för.. om det var disk, städning, blöjbyte, tvätt mm.
När jag var på toaletten kom han in och frågade saker, när jag borstade tänderna kunde han komma och be mig ta sonen för han skulle röka/äta/gå på toa el ngt annat, Jag fick nog aldrig avslutat en dusch ordentligt när han var hemma och ett bad kunde jag väl ta om barnen sov och han jobbade (eller om det passade honom).
Var jag i affären ringde han hela tiden, var jag på gymmet så ringde han och skrek att han inte klarade sonen och att jag var tvungen att komma hem tog jag med mig sonen så var jag också dum).
Han ringde mig på jobbet flera gånger om dagen och svarde jag inte i min telefon så ringde han till skolan där jag jobbade. Fruktansvärt pinsamt.... Och jag blev tillsagd om detta flera gånger.
Han kunde till och med dyka upp på arbetet för minsta lilla eller om jag inte svarat i telefonen... för att "diskutera".
När jag började undervisa igen efter mammaledigheten (två kvällar i veckan) när sonen var 4 månader blev han så frustrerad över hans skrikande att han BET honom så hårt i höger axel att sonen hade hans tandavtryck och blåmärke i flera veckor.....
När jag upptäckte detta blev HAN upprörd och nekade till allt och arg för att jag anklagade honom. JAG var elak och paranoid och han hade bara "naffsat honom lite lätt på skoj".
Dagen därpå gick jag till vårdcentralen och fick det dokumenterat men det märktes att läkaren inte ville kännas vid det hela riktigt och eftersom jag inte blev tagen på allvar så tvivlade jag t o m på det själv....
Men nej... Man kan inte inbilla sig ett avtryck av en tydlig över och underkäke om en 4 månaders bebis högra axel med blodutgjutelse vid varje tandavtryck och blålilasvart blåmärke.
Han har bitit honom hårt i ren frustration. Märk väl att jag var borta som mest i 3,5 h två kvällar i veckan.
Nej... Jag anmälde det inte.... Jag var mitt i normaliseringsprocessen och han hotade med än det ena och än det andra. Bl a att han skulle åka med sonen till sitt hemland.
Det hela resulterade i familjerådgivning (jag ringde dit och bad om hjälp) och att han fick följa med till jobbet med sonen. Han klarade honom inte där heller och det var nog med nöd och näppe att jag fick behålla mitt jobb faktiskt...
Varför jobbade jag så tidigt? För att HAN kunde inte behålla ett jobb... Han ville inte jobba... Han ville inte vara någons anställd och alla han började jobba för var enligt honom "idioter".
Så.... Jag vågade inget annat än att jobba.
Lyckan över att kunna göra det jag gör nu... utan avbrott eller dåligt samvete för att någon tycker att jag ska göra något annat... är enorm.
Att kunna bestämma själv=)
För det är lugnt här hemma nu.....
/Em.
Cella
3 november 2012 09:47
Gud vad jag känner igen det där med att bli avbruten! Ringandet! Trakasserandet! Smsandet!
ememmely
3 november 2012 10:22
Ja! Smsandet får vi inte glömma. Alla dessa låååååååånga utläggningar som kom när man inte kunde svara i telefonen osv....
Naomi Gardner
3 november 2012 20:23
Hej. Jag vill jätte gärna följa din blogg men hur gör jag för att komma ihåg din sida? Det du skrev träffade mig rakt i hjärtat!!!
K.
4 november 2012 02:13
När jag läser det du skriver är det en sak som slår mig mer än allt annat. Hur stark du är, och hur stolt du ska vara över dig själv. Och jag hopps att du förstår vilken inspirationskälla du är. Jag önskar dig all lycka!
http://upsidedownandinsideout.bloggplatsen.se
carola
4 november 2012 02:24
Det är med hjärtat i halsgropen o tårar , så jag läser igenom hela ditt inlägg .
Det finns inga ord att skriva till dig ,som låter vettiga .
http://art cawi
JJ
4 november 2012 21:01
Hej EM, jag vill bara säga att jag känner igen mig så mkt i det du skriver, har nu läst alla dina inlägg. Min mamma lever i ett sådant förhållande idag, men håller på att ta sig ur. Hon har levt med denna man i 17 år, så du kan ju tänka dig hur nergången hon blivit i sitt psyke osv. Jag levde med henne och denna man i sju år innan soc tog mig, placerade mig i olika hem osv. Jag var ett barn som blev utsatt men som ständigt fick se sin mamma bli illa behandlad fysiskt och psykiskt, man fick höra slagen och skriken osv. Men det räckte inte, jag råkade med ut för honom, han isolerade oss, fick mig att känna att det var mitt fel, då var ja ändå sex år då han kom in i mitt liv... jag håller med dig när du i ett inlägg berättar om att den psykiska misshandeln är värst, den förtär en som ett gift, det fysiska läker ändå till slut. Jag är idag 23 år och snart färdig socionom, jag tog mig igenom ett helvete i uppväxten, och nu kan jag hjälpa min mamma o stötta henne. Jag vill att du ska veta att jag beundrar att du är så stark idag, du är modig och jag tycker du är stark och bra, modigt av dig att dela med dig av din historia, önskar att fler vågade göra detta. För det finns så många utsatta kvinnor och barn där ute, som känner sig helt ensamma och utlämnade. Lycka till, jag tänker följa din blogg nu =) / JJ
GirlaZz
6 november 2012 21:55
Det är tungt att höra dessa hemska saker, en fråga e hur man står ut med sådant här??
