Allmänna riktlinjer
Generellt kan sägas att umgänge med de allra minsta barnen, upp till 1 - 1,5 år, bör ske ofta men under korta tider. Detta är en viktig faktor vid bedömningen av exempelvis övernattningar hos umgängesföräldern. Även den situation där barnet fortfarande ammas måste vägas in. När det gäller barn i denna ålderskategori, bör de helst bo på ett ställe och ha umgänge med den andra föräldern på dagtid.
Om umgänget innebär boende bör det inte vara längre än en eller två nätter t.ex en helg. Men även umgänge med ett par övernattningar kan vara för lång tid för de allra minsta barnen, men detta beror på omständigheterna i det särskilda fallet. Längre tids boende, som ett par veckor under semestrar bör beslutas med försiktighet.
Slutligen ska sägas att det ovanstående endast kan ses som allmänna riktlinjer. Alla barn måste bedömas individuellt. Barnets umgänge med den förälder det inte bor tillsammans med måste i första hand beslutas efter barnets bästa i det specifika fallet och inte efter föräldrarnas önskemål om att ha barnet likvärdigt hos sig.
Ett barnperspektiv
Det återstår ett mödosamt arbete med att se till att principen i lagstiftningen om barnets bästa i främsta rummet verkligen genomsyrar tillämpning och de bedömningar, som görs av framförallt socialtjänst och domstolar. Det handlar om förbättrad kompetens och utbildning, det handlar om utökad forskning på området, men kanske i ännu högre grad om att utveckla ett barnperspektiv så att de små barnens behov verkligen sätts i främsta rummet.
Kommentarer av två barnpsykologer
Ulla Stina Adolfson, legitimerad psykolog samt legitimerad psykoterapeut, Örebro, framhåller att det är en investering för framtiden att den förälder som inte bor med barnet har ett regelbundet umgänge på dagtid under barnets tre första år.
Ur ett utvecklingspsykologiskt perspektiv är treårsgränsen naturlig utifrån minnesförmågan och språket. Om det befinns lämpligt med helgumgänge med övernattningar är det en god idé att gå hem med barnet en stund på dagen och även att visa kort på och prata om den andra föräldern. Det senare gäller givetvis även för boendeföräldern.
Telefonsamtal till den förälder där barnet inte befinner sig är en hjälp för barnets minnesbild av den andra föräldern och ett alternativ till dagtidsumgänge vid långa avstånd mellan föräldrarna.
Hennes erfarenheter från denna typ av fall är att domare inte har beaktat omständigheterna i det särskilda fallet och att tingsrätten har förordnat om umgänge utan att ta hänsyn till kunskap om barns utveckling. Exempelvis har rätten utdömt längre umgängesperioder där umgängesföräldern tidigare inte haft någon kontakt med barnet.
En jämförelse kan göras med invänjningen i förskolan där det lilla barnet är ifrån föräldern korta perioder som sedan utökas till längre och längre perioder. Vid umgängesförordnande där den ena föräldern är obekant för barnet borde en längre period av invänjning förekomma.
Katrin Enberg, barnpsykolog, Hedemora, anser att barn under tre år behöver trygghet och rutiner i första hand. Eftersom barnet inte har utvecklat en tidsuppfattning kan det bli ett trauma för barnet att skiljas från den förälder barnet bor hos under för lång period. Barnet går tillbaka i ut-vecklingen. Här kan en jämförelse göras med en sjukhusvistelse. Om ett litet barn är på sjukhus under en längre period glömmer det bort föräldrarna om inte dessa finns närvarande. Detta kan vara mycket traumatiska upplevelser för ett barn.
Umgänge under dagtid är en bra lösning och om barnet känner den andra föräldern väl, kan även en eller två övernattningar vara godtagbart, men inte mer. Två veckors sommarumgänge för ett barn under tre år är alldeles för lång tid.
Katrin Enberg anser att domare inte utnyttjar den samlade kompetens och sakkunnighet om barns utveckling som finns när de beslutar om umgänge. Hon menar att överenskommelser om umgänge inte alltid har barnet som huvudperson, istället är det föräldrarna som med hjälp av advokater försöker uppnå rättvisa sinsemellan.
Källa:
Barnombudsmannen om små barns umgänge
