Nu är julen avklarad och ett nytt år närmar sig...

Jag minns att jag förra året sa att 2012 skulle bli MITT ÅR.... Jag skulle tänka på MIG först, ta hand om min kropp efter dotterns födsel, mysa mammaledigt och ha det häääärligt=)

Ok..... På sätt och vis så var det ju mitt år... absolut. Jag lyckades förändra mycket:

Jag lämnade ett förhållande som skadade mig och mina barn.

Jag gick ner 33 kg (vägde 97 kg dagen efter att min dotter kom till världen).

Jag rensade ut de "vänner" som inte ville mig väl.

Jag satte mig själv på prov när det gäller många saker och nu vet jag hur mycket jag utstår, var mina gränser går och VAD som föder VILKA känslor.

Kvar finns bara detta ständiga tvivel..... Gör jag rätt nu? Klarar jag detta också?

Kvar finns också det ständiga dåliga samvetet..... Jag räcker inte till! Jag duger inte! Jag är bara till besvär och en last för alla som hjälper till!

Kvar finns också det där jävla behovet av att vara till lags och rädslan för att någon ska tycka att jag är dålig, gör ett dåligt jobb, är en dålig dotter, dålig vän osv osv....

Tvivlet gör ju så klart att jag inte vågar leva riktigt. Det dåliga samvetet blir ju stress eftersom jag hela tiden känner att jag måste prestera mer och mer och mer..... för att må bra?!? För att alls kunna slappna av.

Behovet av att vara till lags är ju också ett stressmoment eftersom jag gör avkall på mig själv för att göra ngt för ngn annan. De vet ju att jag ställer upp!

Det jag kommit fram till nu över julledighet och sådant är att..... Det är inte mycket i mitt liv jag väljer själv egentligen. Det finns fortfarande alltid någon eller något som styr.

Jag är 34 år gammal och styrs fortfarande till en viss del av vad min mamma tycker t e x.

När jag insåg det så kräktes jag nästan rakt ut.

Vad fan är det med mig???

Men det är klart..... Det sitter väl djupt inrotat om man är en person som är möjlig att styra.

Det får vara nog nu.... med allt!

Det finns gott om människor som verkligen bryr sig om mig och som hjälper till utan att kräva något tillbaka.... eller spela martyr med långa besvärade suckar och påminnelser om hur dåligt min "situation" får DEM att må.

Kravlöst ska det vara ANNARS KAN DET VARA!

Vad är hjälpen värd om hjälpen får mig att känna det som att jag tvingar den till mig?

Nu ska jag fylla mitt liv med kärlek. Förutom att följa upp det som redan ÄR positivt så är det mitt nya mål=)

<3

/Em.