Efter att knappt ha hunnit andas de senaste tre veckorna pga en period av spelveckor för alla mina teatergrupper så börjar det nu sakta men säkert lugna ner sig....

Som tur är har jag haft mycket energi.... Lite för mycket t.o.m och med detta hunnit rensa ut ytterligare både själsligt och rent fysiskt.

Hittade en låda med gamla gratulationskort osv....

Jag hade ingen aning om att HAN gett mig så många "förlåt mig" kort som han faktiskt har gjort. Är det inte alldeles befängt att det finns "förlåt mig" kort?

Ju mer jag tänker på det desto mer förbannad blir jag... Och förbannad är ju bra eller? NEJ!

Förbannad är inte bra för då kan det hållas emot dig! Du är som brottsoffer i sådana här ärenden är totalt befriad ifrån rätten att visa känslor.... Speciellt om det är barn inblandade.

Skulle du bli arg eller ledsen så att det syns när ni sitter i rätten så kommer du ev att upplevas som labil/känslomässigt störd/naiv/oresonlig/aggressiv/etc etc.

Men.... Vad faaaaan är detta för jävla "förlåt mig" kort??? Jag har aldrig tidigare tittat åt dessa med sunda ögon då sist jag såg dem var när vi levde ihop.

Nu ser jag ju hur sjukt det är..... Förlåt mig? Så fattigt.....

Ett annat uttryck han ofta använde var "Jag bara skojade". Detta uttryck kunde han använda när han t ex nyss kallat mig för "jävla hora" eller ngt liknande.

Om jag då visade mitt missnöje över hans uttalande så kunde han (om han var på gott humör) säga "jag bara skojade".

Vet inte hur många gånger jag försökte förklara att det inte var roligt..... Men då skulle jag ju bara hålla käften.

På tal om "håll käften".....

Jag ska inte gå in på detaljer... för det kan som sagt hållas emot mig.... MEN:

Vad för slags människa skriker "Håll käften!" till en treåring??? VA???

Jävla AVSKUM!!!!!!

AAaaaaaah...... Behövde få det ur mig. Jag berättar vid ett senare tillfälle vad det handlar om. Det är för aktuellt just nu.

En vän sa till mig härom dagen "Din tid kommer, Em!".... Och visst gör den det! Jag börjar känna det nu så smått.

Inte att något blir vidare lättare.... men att jag bryter igenom isen och LEVER lite mer kanske.

Nu har det mesta kännts motigt och det enda jag VELAT göra har varit att vara med barnen, träna och blogga. Allt annat har kännts som en massa måsten..... och så har jag aldrig varit. Jag har alltid gillat att jobba och oftast jobbat för mycket utan att känna av det på ett negativt sätt.

Dags att tänka om.... Dags att börja om:)

Det känns så befriande att acceptera att det är okej att inte trampa vidare i samma spår. Det är inte ett misslyckande utan en möjlighet att förändra!

Kärlek<3

/Em.