Senaste inläggen

Av ememmely - 18 november 2012 08:05

Jag har alltid varit en sådan person som målmedvetet trampar på med ngt att se fram emot.

Så är det inte längre....


Det senaste året har jag lärt mig mycket och en av de sakerna är att det är näst intill lönlöst för mig att lägga upp planer utöver de planer som är jobbrelaterade.

Så fort jag tror att jag är "på väg" så kommer ett nålstick i sidan... Ett steg fram men TVÅ TILLBAKA.

Det finns en plan... det han jag förstått. Men den planen delar man inte med sig av till mig.

Så.... Jag får väl gå framår med stor försiktighet och försöka göra det i tron om att allt kommer att bli bra.

Det är så svårt att trampa på när man inte kan se förbi allt det mörka...


Hur fan kan man vara så totalt befriad ifrån insikt, förståelse för sitt eget handlande och inte minst... hämndlysten?

Konstigt... Det är vi här hemma som blivit utsatta men... Vi har inget behov av hämnd. Vi kräver inte ens ngn form av upprättelse. Det har vi gett upp...

Det enda vi ber om är lugn och ro så att vi kan bearbeta skiten!


Sen begriper jag inte hur människor runt om allt detta resonerar och det gör mig så förbannad! Skitiga blickar på stan borstar jag förvisso av mig ganska omgående... Men när dessa hemmablinda småstadsbor  har mage att uttala sig så ser jag rött.


VEM är så dum att man tror att någon kvinna skulle välja att göra det jag har gjort?

HUR kan man i sin vildaste fantasi tro att en kvinna lämnar en man för att bo med sina tre barn på skyddat boende... under ganska röriga omständigheter om det inte vore för att alternativet att stanna innebär ngn form av fara för henne och barnen?

VILKEN idiot har fått för sig att det är roligt att bryta upp med sin partner, ensam ta hand om tre barn, inte ha möjlighet att komma hem, lägga dyra pengar på en advokat (när man är mammaledig) utan att veta hur det egentligen kommer att bli, bli utredd av såväl soc som av psykolog samt alla dessa långa samtal med polis och kvinnojour där jag var tvungen att genomleva allt obehagligt igen och igen och igen.....

VARFÖR har man fått för sig att en person utan problem klarar av allt detta samtidigt som hon måste le och skratta inför sina barn, hitta på roliga aktiviteter, låtsas som att allt är jättebra och ständigt hålla ihop sig själv... BITA IHOP för gör hon inte det så kommer det att hållas emot henne.


Jag kan informera er IDIOTER om att det jag och mina barn gått igenom och GÅR igenom är INGENTING MAN VÄLJER ATT GÖRA.

Det är HAN som valt detta åt oss. Mer finns det inte att säga om saken. Så....

Skaffa er ngt eget att tala om... Något som ni vet något om.

Sen ska ni veta en sak:

JAG ÄR INNERLIGT GLAD ÖVER ATT NI INTE FÖRSTÅR FÖR DETTA ÖNSKAR JAG INGEN.

Men som sagt.... Stäng igen avfallsröret och baka lite goda bullar i stället:)


Kärlek<3

/Em



Av ememmely - 17 november 2012 08:53

Det värsta med allt detta att NARCISSISTEN erkänner aldrig något... än mindre kommer till insikt med problematiken. Vad gör man då?


Det glöms ofta bort att mäns våld mot kvinnor i nära relationer är något som berör barnen som lever i familjen. De flesta barn vet vad som pågår och många har hört och sett våld samt dess konsekvenser. För barnen är det inte "kvinnomisshandel" de ser utan "mammamisshandel." Faktum är att en smäll mot mamma hänger nära samman med barnens hälsa. Den psykiska misshandeln; att bli hotad eller att se den ena föräldern slå den andra sätter djupa spår i själen. Misshandel av en förälder innebär automatiskt att barnen också misshandlas.

Barnens utsatthet
Många barn utsätts för fysiskt/psykisk och/eller sexuellt våld. Kunskapen om barns utsatthet har funnit länge men inte förrän i början av 1980-talet början började man uppmärksamma barnens situation och behov i frågorna kring våldet i familjen. Hur barn drabbas efter separa-tionen finns inte mycket forskning kring. Det man vet är, enligt barnmisshandelskommittén, att 10 % av barnen någon gång har upplevt våld i hemmet och att 5 % upplever det ofta. Man vet också att barnen före separationen i mycket hög utsträckning bevittnat våld mot mamma. Många män trappar upp sitt aggressiva beteende mot mamman efter separationen vilket därmed också drabbar barnen. Men våldet som barnet upplevt/upplever trollas bort när myndigheter hanterar vårdnadstvister. En pappa med våldsamt beteende bedöms ofta som lämplig vårdnadshavare och umgängesförälder.

Pappor som misshandlar mamma
Forskning av män, eller om pappor som slår är bristfällig. Forskarna vet mycket om kvinnor som utsätts för misshandel men betydligt mindre om män som förövare. Och pappor som misshandlar finns knappt på agendan. Samhället betraktar våldsamma män som en sak - pappor som en helt annan. Ändå är det ju så att just det här med faderskapet kan utnyttjas för att fortsätta slå, hot och kontrollera. Allt handlar ju nämligen om makt. I lagstiftares, domstolar och socialsekreterares ögon verkar män som slår och pappor komma från två helt skilda världar. Det gör att bakom kränkningarna mot kvinnan nämns sällan barnmisshandeln. Någonstans på vägen glider mannen som varit våldsam både psykiskt och fysiskt ur sin papparoll - för som pappa är han tillräckligt bra bara han visar lite intresse för barnen.

-----------------------------------------------------------------------------------------------------------------
Vad är en dysfunktionell familj/relation?
Att säga att en familj eller relation är dysfunktionell är detsamma som att säga att den inte fungerar. Familjen eller relationen svarar inte upp mot ett minimum vad dem som ingår i familjen/relationen behöver ha av psykiskt, fysiskt och känslomässigt välmående.

Vad är en sund familj/relation?
En frisk familj och relation är där alla får tänka klart och ta ansvar för sina handlingar, förstå sina känslor och fungera tillsammans med andra människor. De som är i familjen och relationen hjälper varandra med de redskap som krävs för att ha ett fungerande liv.

Vad händer med barn som växer upp i en dysfunktionell familj?
Tyvärr blir ju så att barn som växer upp i en dysfunktionell familj får ett tankesätt och omvärldssyn som skiljer sig från de barn som växer upp i en mer harmonisk familj. Det kan liknas vid ett slags handikapp som barnen bär med sig då de inte ofta får svårt att förstå människor med sunt fungerande känsloliv. De barn som har vuxit upp i en harmonisk familj förstår ofta inte heller de disharmoniska. Det blir alltså som om de här barnen kommer från två olika världar.

Det mest destruktiva med att växa upp i en dysfunktionell familj är att barnen inte lär sig vad som är bra för en själv och inte. Kanske bär de även bilden av att ha vuxit upp i normal familj, att det bara varit lite problem emellanåt, för det är ju svårt att veta när man vuxit upp i det och har familjen som enda riktmärket för vad som är det rätta. Många barn från en dysfunktionella familjer en kris när de börjar bli större, när de är i tonåren och när de sedan flyttar hemifrån. De vidgar ju sin värld, ser mer av hur andra familjer och börjar jämföra hur de själva har det och hur andra har det i sina familjer.

Även om barndomen är en ganska kort kort del av hela vårt liv, eller bör vara det, så är de i den vi lär oss de grundläggande förhållningssätten till världen och andra människor. Barnen återskapar som vuxna de mönster de har lärt in som barn. Ju mer dysfunktionella dessa mönster är, desto svårare är de problem barnen erfar i relationer i största allmänhet.

När barnen blir stora är det viktigt att de inte blivit så skadade av sin uppväxt, att de har förmågan att reflektera över vad de har varit med om, hur de har vuxit upp. Det är otroligt viktigt att inse att mönsterna från uppväxten varit just dysfunktionella och att han/hon nu har möjlighet att som vuxen att påverka sina valmöjligheter för att själv kunna bygga goda och sunda relationer.
------------------------------------------------------------------------------------------------------------------

Trauma för barnet
Barn som ser sin mamma misshandlas eller själva blir misshandlade bär ofta på traumat utan att ha någon att dela det tillsammans med. Traumat är tabubelagt, vilket gör att katastrofhemligheterna finns inom barnet. Dessa hemligheter genererar känslor av skuld och skam. Barnen är tysta med det som händer för att försöka hålla skammen i styr. Barnen behöver få sina upplevelser bekräftade och giltig-gjorda - annars kan inte barnet bearbeta traumat eller hitta strategier för att hantera sin livssituation.

Det onormala blir normalt
För de flesta barn som upplever våld i familjen blir det onormala normalt. Barnets får sneda referensramar och har svårt att se vad som är rätt och fel. Större barn vet att man inte får slåss men i den egna familjen kanske det är så att inte lyda pappa är värre än att slå någon blodig. Om barnen inte får berätta om sina upplevelser är risken stor att de sneda värderingarna lever kvar i vuxen ålder.

Misshandel ger psykiatriska problem
Det är viktigt att komma ihåg att barnen inte är dömda för livet. De flesta barn som växer upp i en familj där det förekommer misshandel kommer inte att slåss eller begå övergrepp som vuxna. Men tillsammans med en del andra faktorer ökar risken att de som vuxna inte kommer att respektera andras gränser och eventuellt bli våldsamma. Men att misshandel ger psykiatriska problem råder det inget tvivel om. Avancerad hjärnröntgen visar att långvarig social stress hos barn förändrar hjärnans sätt att fungera. Liknande mönster syns hos barn med ADHD och hos tortyr-, krigs -, och våldtäktsoffer. Skyddsfunktionen bryter samman i centrala nervsystemet, och barnet får problem med koncentration, fokusering, impulskontroll och förmågan att reglera känslor.

Barn som tidigt i livet har lärt sig att världen är hotfull, att man är dålig, eller inte har rätt att kräva skydd och förståelse - då bildas en grund för hur barnet kommer att tolka påfrestningar och utmaningar senare i livet. Känslan av att vara värdelös i tidig ålder, eller att inte kunna vänta sig något gott, kan resultera i depressioner som vuxen.

Alla barn som bevittnar våld behöver en vettig medmänniska, som inte är inblandad i familjen, som orkar lyssna och klarar av att höra vad barnet har att berätta. Det är viktigt att diskutera vad som är rätt och fel med barnen.

Skilsmässa - ett försök att få en vardag utan våld
I en familj där pappan misshandlar mamman och kanske även barnen är enda förutsättningen för att våldet stoppas en separation och skilsmässa. Barnen behöver då få veta vad som ska hända så att de inte blir skrämda av den stora förändringen. De kan också behöva prata om det som har hänt och om alla de nya saker som sker. Kanske är barnen rädda att pappa ska hamna i fängelse, hur det ska bli i framtiden, vad de ska säga till kompisarna, hur det var vid separationen och när de eventuellt flyttade, kanske var det så att polisen kom och hur det kändes.

Tyvärr riskerar barnen att se ytterligare våld eller själva utsätta för mer våld av pappan då han kanske trappar upp våldet under själva separationsfasen. Ofta måste ju barnen vara med när mamman och pappan möts vid eventuella överlämningar, då kan hot, våld och olika former av trakasserier förekomma mot mamman. Även risken för våld direkt mot barnen kan i vissa fall öka efter en separation. Mamman kan t ex inte gå emellan då pappan är våldsam då barnen är ensamma med honom efter separationen.

En mer långsiktig hjälp till barnen är alltså mycket viktig eftersom de kan befinna sig i en svår situation långt efter en separation eller skilsmässa. Säkerheten för barnen måste ses över och hanteras! Barn måste har rätt att slippa våld - och speciellt i sitt eget hem och av och mot de personer som betyder mest och är viktigast för dem.

Att som barn försöka förstå pappans våldshandlingar
Det är svårt för barnen att få ihop bilden av en pappa som är snäll ibland men som "förvandlas" och blir elak och slår ibland. Barnen separerar ofta pappans våldshandlingar i sina försök att behålla en positiv bild av honom eller för att behålla den egna relationerna skild från pappa-mamma-relationen. Att fokusera på det goda hos pappan som är våldsam går ganska bra då de kraven för att betraktas som snäll är relativt låga. "Vanliga pappa ska vara snälla. Då är man inte dum. Titta på TV, laga mat och köpa godis. Då är han snäll".

Det finns barn som inte har sett eller är medvetna om det våld som mamman utsätts för. Men här bör man betänka att våldets konsekvenser skadar barnen.
Barn påverkar inte bara av direkt fysiskt våld utan också av till exempel rädsla. Kanske ser de mamma vara rädd och gråta, men förstår inte varför. Kanske måste barnen bo med mamman någon annanstans i perioder utan att veta varför, de känner bara att det är något som inte stämmer, att mamma är ledsen och pappa är arg - och att de inte kan vara hemma.

Både barnen och mamman behöver hjälp och behandling
För att barnen ska våga välja att börja berätta så måste det finnas ett tillfälle för barnen att berätta. Barnen måste se en slags mening med att berätta och de måste känna förtroende mellan sig själv och den de berättar för.

Det är nödvändigt att både mamman och barnen får var sin behandlare som kan arbeta samtidigt - de kan då ge barnen och mamman ett individuell hjälp. Barnen och ungdomarna måste få en möjlighet att berätta och bearbeta vad de har varit med om. All den ångest och oro som är förknippad med traumat måste försöka lindras. De behöver lätta på ansvaret, skulden och skammen. Det är också viktigt att ge mamman krisbearbetning och ge henne stöd i att vara mamma när hon är mitt i värsta krisen. Mamman och barnen måste få resurser och stöd genom samordning för att få ett fortsatt liv utan våld.

För att mamman och barnen ska kunna få en psykoterapeutisk och psykosocial behandling krävs det att mamman är huvudsaklig vårdgivare till barnen och ansvarar för att hennes barn ska få bra vård och fostran enligt svensk lagstiftning (Föräldrabalken).

Pappans arbete för att bli en ansvarstagande förälder
För att en pappa som misshandlat barnen och barnens mamma måste han ta ansvar för sitt eget våldsamma beteende. Den känslomässiga insikten räcker inte, han måste vara beredd att hålla sig som ansvarig även på en praktisk nivå.

Det finns 12 steg till förändring på misshandlarens väg till ansvartagande föräldraskap


Misshandlaren måste:

1. erkänna sin historia av fysiskt och psykiskt våld mot sin partner och sina barn

2 inse att beteendet är oacceptabelt

3. inse att han valt att använda våld

4. se och visa empati för våldets konsekvenser för hans partner och barn

5. identifiera sitt mönster av kontrollerande beteende och förväntningar om
    rättigheter i förhållande till kvinnor och barn

6. utveckla respektfulla beteenden och attityder

7. omvärdera sin förvrängda bild av sin partner

8. på olika sätt gottgöra både i kortsiktigt och långsiktigt perspektiv

9. acceptera de konsekvenser våldutövandet får för honom själv

10. förbinda sig att inte upprepa våldshandlingar

11. inse att förändring är en lång (ofta livslång) process

12. vara villig att hållas ansvarig

Dessa steg kan användas för att bedöma om det finns en stabil grund för föräldraskapet med en man som har använt våld.


All styrka <3
/Em.
Av ememmely - 15 november 2012 08:49

Min far... En patologisk lögnare med helt klart narcissistiska drag - monster nr 1:

Jag växte upp i en familj med både mamma och pappa (som var gifta) + världens bästa lillebror.

Det gick väldigt upp och ner och mycket styrdes efter vilket humör min far var på.

Han kunde få vredesutbrott på mig när mamma inte var hemma. Oprovocerade vredesutbrott som nästan alltid slutade med att han slog. När han slog skrek han. Han skrek och slog... skrek och slog... Tills han var så röd i ansiktet och svettig att han såg ut som att han skulle explodera... Då gick han och tog en cigg.

Barn tror att vuxna alltid gör rätt så jag ifrågasatte aldrig hans utbrott eftersom jag var säker på att jag gjort ngt fel och förtjänade det han gjorde.

Jag såg det ju som barn som en slags bestraffning.... Inte som det sjuka sätt att avreagera sig på som det verkligen var.

Så.... Jag antar att detta är roten till mycket.

När jag blev äldre så gick det mer över i hot och psykisk misshandel...

"Du är värst", "Du är dum i huvudet", "Detta är mitt hem! Det är jag som avgör hur länge du får stanna här", "Mamma är inte här nu.... Vad ska du göra?", "Fan vad ful du är", "Du är helt misslyckad", "Du kan ju fan inte göra något rätt".

Sista gången han höjde handen var jag 15 år gammal. Då var huset fullt med folk... Alla hörde och såg... Jag sprang in i vårt gästrum och jag minns att jag skrek på hjälp... Men ingen kom... Inte ens min mamma...

Så.... Vilken solid grund att stå på liksom. Eller inte...


De flesta pojkvänner som jag haft en längre tid har alla på ngt sätt försökt dominera/styra/avskärma och förminska mig.

Min förste pojkvän när jag var 15 år tillät mig inte gå på disco, på fester osv. Han var tre år äldre än mig och mycket skicklig på att hålla mig hemma hos honom lagom avskärmad ifrån allt annat.

Han och min pappa kom väldigt bra överrens. Fatta grejen! Helt stört... - Monster nr 2


Efter honom kom min äldste sons pappa in i mitt liv när jag var 16 år. Han var supersnäll och skulle inte skada en fluga ens om han kunde undvika det.

Konstigt nog höll det ett bra tag (för den åldern) och det gjorde det nog för att vi j'ämt gjorde en massa roliga saker...men vi insåg till slut att vi var mer kompisar än ett kärlekspar... Vår som kom till världen och vi förblev vänner. - Inget monster alltså.


Efter ett par år träffade jag en man från Göteborg. Han visade sin våldsamma sida snabbt. Han skrek inte så mycket... Men han var elak och han slog HÅRT. Eller nä förlåt... Han slog ju inte PÅ mig. Han slog mig IN I SAKER.  En kväll när vi var på kräftskiva utanför Alingsås drog han in mig i sin bil och det enda jag minns var att han tog tag om min hals och andra handen över mitt ansikte... sen blev det svart.

Jag vaknade på sjukhuset... Jag förklarade för dem vad som hänt och att jag ville ha hjälp med att komma hem. Jag bad om att få tala med polis men de bara klappade mig på huvudet och sa saker i stil med "jaja" och "det blir bra".

Jag hade ju druckit den kvällen och de trodde inte på mig! HAN hade sagt att jag "fått spel" och "betett mig konstigt" och spelat jätteorolig. Att jag hade hans fingeravtryck i form av blåmärken lite överallt struntade alla i.

Han brukade ta min telefon men en dag glömde han den.... Jag ringde min mamma. Ironiskt nog kom min far och hämtade mig. Han var uppåt landet och arbetade. Sen åkte jag aldrig tillbaka... - Monster nr 3.


Nästa kille hade problem med sitt humör när han tog en öl eller två... eller tjugo. Supertrevlig i nyktert tillstånd men ett riktigt monster som både kunde skrika, hota och slå

när han fått för mycket alkohol i sig. Han gjorde det dock öppet vilket gjorde det lätt för mig att lämna tidigt. - Monster nr 4.


Sen hade jag ett förhållande på flera år med en man jag var tokkär i under alla dessa åren. Det var omtumlande år fulla med "silent treatment" och hans fruktansvärda sätt att kallt ignorera mig vid urvalda tillfällen. Han kunde även flirta öppet med andra kvinnor framför mig... Ja t o m ta på dem, kyssa dem osv. Helt sjukt! Men jag var som sagt tokkär och skulle nog acceptera det mesta ifrån honom just då.

Vi var tillsammans under mina svagaste år hittills i livet. Jag hade nästan ingen egen vilja... Befann mig i en sen identitetskris OCH jag var mamma vilket i sin tur gjorde att jag fick välja mina tillfällen att försöka hantera allt detta.

HAN var den ende som kunde få mig att må bra och det utnyttjade han verkligen. - Monster nr 5.


Nu tänker ni säkert "Men va faaaan.... Borde hon inte lärt sig vid det här laget?" Men det är viktigt att poängtera att jag var en person som trodde att hon förtjänade att bli behandlad som skit... På riktigt.


Jag träffade en fantastisk person på min arbetsplats.... Han var allt jag ville ha i en man, verkligen.

Han var snäll och han behandlade mig med respekt och omtanke. Jag kände mig trygg med honom och vi hade det riktigt bra när vi var tillsammans. RIKTIGT BRA...

Jag sumpade detta så klart... Det trygga var jag inte van vid och framför allt så trodde jag inte att jag förtjänade honom... Så jag var skitelak emot honom och sen tog det slut.

Jag blev livrädd... Jag var inte van vid det och hade nog i det läget kännt mig mer älskad om han han slagit mig.... Sjukt.

Jag tänker fortfarande på honom ibland. He's the one who got away....


Sen var jag singel LÄNGE.... Jag ordnade upp mitt liv, utbildade mig vidare, började arbeta med det jag verkligen ville göra och gjorde inte mycket mer än att just arbeta. Så skönt.... Det var bara jag och äldste sonen då.... Arbete, träning, resor, teater och dans var det som präglade vardagen och vi trivdes superbra!


2008 förändrades allt..... Då träffade jag HONOM.

Han tog mig med storm och utnyttjade säkert faktumet att jag var så säker på mig själv, självständig och "stark".

Han påpekade ofta hur stark jag var.... för att jag skulle tro att jag var det antar jag.

Ja... sen vet ni ju hur det har gått. - Monster nr 6.


Så.... Våldet har varit en trygg punkt. Det är våldet som har varit det man kännt igen. Våldet har kännts som hemma.

Det som varit bra har däremot skrämt eftersom man inte varit van... det har kännts främmande och ovant.


Jag känner en kvinna som en gång sa till mig så här:

"Han får gärna slå mig... Jag känner det ändå inte... Men han sa att jag var vacker och strök sin hand längst min kind... Jag visste inte vad jag skulle göra.. fylldes av panik och gick därifrån...".

Jag tyckte det lät konstigt då.... Men nu förstår jag precis.


Så... Mönster med monster och monster som skapar mönster.


Dags att bryta mönstret? Ja!


/Em.






Av ememmely - 14 november 2012 15:20

Posttraumatisk stress!


Ja.. Jo, det har jag nog fattat hela tiden... men liksom ignorerat och fyllt dagarna med för mycket att göra för att slippa tänka på allt.

Nu har det hunnit ikapp mig och det är dags att inse att jag måste ta det lugnt och ta hand om mig själv. Men det sitter så djupt och jag blir så vansinnigt ledsen när jag känner såhär... Jag får ett sådant obeskrivligt dåligt samvete så fort jag gör ngt för mig själv... om det så är ngt så litet och ynkligt som att ta ett vanligt jävla BAD.

Det sitter djupare inrotat än jag trodde.. Dessa år av missunsamhet och ständiga nedvärdering där det oupphörligen mässades om hur illa det var av mig att ta tid ifrån honom eller barnen för att göra ngt på egen hand (träna, bada, gå till frissan, sola, träffa vänner, teatern,mm...)


Det jag blir mest ledsen över är när jag märker hur dåligt jag fungerar numera. Jag intalar mig själv för det mesta att jag klarar vad som helst men nu är jag trött.

Jag har tuffat på ångorna länge, jag vet det... men det går ju inte! Så fort jag sätter mig eller funderar på hur jag ska ta det lugnare, avsäga mig vissa saker som jag VET att jag egentligen inte har tid med så får jag dåligt samvete eftersom jag fått för mig att det förväntas av mig... allt jag gör nu.

Samtidigt kan jag få panikångest av minsta lilla stress-situation.

Detta går inte  ihop.


Jag har svårt för att koncentrera mig.

Jag sover dåligt och när jag sover har jag mardrömmar.

Jag kan inte hantera stress ALLS.

Jag har jättesvårt för att ha "många bollar i luften" och jag måste skriva ned allt för att komma ihåg.

Jag har långa minnesluckor ifrån tiden med HONOM och varje gång jag kommer ihåg ngt nytt så känner jag hur "ingentinget" äter upp mig.


Jag har fått information om "Kognetiv beteendeterapi" som är ett av många sätt att behandla Posttraumatisk stress.

Men jag kan ju inte.... Jag kan inte gå till en psykolog.

Det var ju ett av HANS sätt att trycka ner och styra. HAN fick mig att uppsöka psykolog. Jag blev ju så klart "friskförklarad" när sanningen kom fram men....

Jag går aldrig till en psykolog igen... ALDRIG!


Jag ska dra ner på tempot nu, ta en yogakurs om jag kan komma över mitt dåliga samvete, lägga mig på spikmattan en stund varje kväll och ANDAS.

Jag ska säga NEJ till dem och JA till mig och njuta av mig själv och mina barn.


Fy fan vad jag mår dåligt! Dags att läka....


Kärlek,

/Em.

Av ememmely - 13 november 2012 12:46

Normaliseringsprocessen:


De människor som styr sin partner i nära relationer med hjälp av makt- och kontrollmissbruk använder sina egna referensramar för vad som är kärlek och de reglerar dem helt efter hur de för tillfället passar dem. De ser det som sin uppgift att lära och uppfostra. De tar på sig lärarrollen i hur man har en relation, allt för att relationen ska vara på deras villkor.

Normaliseringsprocessens olika stadier

I början av relationen känner den här typen av män ofta en stark spänning då han möter en attraktiv och vacker kvinna. Han idealiserar henne och lyfter henne till skyarna. Han är snabb med att försöka binda henne till sig. Han vill ha/äga henne och han ger henne hundra procents uppvaktning och bekräftelse på att hon är kvinnan i hans liv.

Alla de fantastiska egenskaper som han fann attraktiva vänds till negativa när den första förälskelsefasen ska gå vidare till nästa fas "Polariseringsstadiet" det är här kvinnan får ett brutalt uppvaknande när mannen inte klarar av växlingen mellan den idealiserade speglingen till den verkliga bilden. Hans omogna personlighet är nu tydlig, han blir som ett rasande barn när kvinnan inte tillgodoser alla hans förväntningar och att hon inte är själva sinnebilden av den perfekta kvinnan han trodde hon var. Han vänder blixtsnabbt och kommer visa upp ett beteende som gör det omöjligt att gå vidare till en fördjupning av relationen. 

I det här läget lämnar mannen ofta kvinnan genom ett hastigt uppbrott eller så försvinner han bara utan ett ord. Den som lämnas på ett sådant sätt står självklart oftast som handfallen från skyarna och förstår ingenting. 

"Vad hände?
Vad gjorde jag för fel?
Älskade han inte mig?"


Det finns ett villkor för att mannen ska vilja fortsätta relationen med kvinnan trots att de närmar sig stadiet där förälskelsen fördjupas till kärlek - och det är att han måste känna upphetsningen av att det fortfarande finns något kvar hos henne att erövra och ta kontroll över. Är kvinnan dessutom stark på så sätt att hon kämpar emot, säger ifrån och förklarar samtidigt som hon varvar detta med att visa att hon är anpassningsbar och vill gå honom till mötes, så kommer det att stärka hans åtrå ännu mer. Kvinnan tror att mannen kommer att bli "som vanligt" igen om hon anpassar sig efter hans krav och är lyhörd. Genom att kvinnan mer och mer kommer att underordna sig mannen så kommer de erotiska upplevelserna, som är knutna till ökad kontroll och dominans, gradvis bli mer intensiva. De här känslorna kring erotisk upphetsning kommer att bli viktigare och viktigare. Kvinnan kommer med all sannolikhet känna allt eftersom att det endast finns ett sätt att förenas, att det bara finns ett "säkert" sätt att få innerlighet och visad omtanke - och det är via sex.

Om kvinnan i detta läge är för passiv hade mannen tappat intresset för henne eftersom han hade sett henne som besegrad - han hade känt sig färdig med henne. Om kvinnan forfarande känns intressant för mannen så finns alltså fortfarande något som han vill kontrollera och erövra. Om kvinnan inte givit upp vid detta läge utan tror att hon kan få mannen att bli som han var i början igen - då hakar de fast i varandra och deras relation leder rakt in i normaliseringsprocessen.

Alla kvinnans gränser förskjuts och upplöses
Varje motstånd i form av att kvinnan inte tycker, tänker, känner och handlar som mannen vill angriper han henne med olika medel. Han är överlägsen, kylig, nonchalant och talar nedsättande till henne. Han förlöjligar henne och talar om vilket våp hon är, hur lite hon förstår, att hon inte vet någonting. Det tar ofta inte lång tid innan han känner att han måste markera och uppfostra/lära henne saker och ting. Detta gör han genom att vråla, skrika, domdera, hota, skrämma, hålla fast henne, hålla hårt i henne, trycka ner henne och i många fall även slå henne. 

Allt som mannen och kvinnan pratade om i början av förälskelsen, de gemensamma referensramar de hade för värderingar, moral, förhållande, drömmar och mål är nu helt raserade. Mannen menar att det är kvinnans fel eftersom hon enligt honom har förändrats till det sämre. Hon säger fel, gör fel, handlar fel och är fel. Han blåser upp sig och fokus hamnar på kvinnans brister, hur dåligt hon får honom att må, att hon förstör förhållandet eftersom det är hennes fel att han blir sur, arg, skriker och svär. Det är också hennes fel om han måste sparka och slå i saker och ting för att hon gör honom så frustrerad, liksom att det är hennes fel om han måste gå till sådana ytterligheter att han måste hålla fast henne, trycka ner henne, ta hårt i henne och slå henne. Kvinnan tillåts inte att reagera på hur han beter sig för då kommer han att trycka till henne igen med de metoder han kan och tycker passar för tillfället. 

Mannen försöker intala kvinnan att han aldrig har behandlat någon annan kvinna illa. Han menar att det är just denna kvinna som framkallar detta beteende hos honom. Kvinnan vet inte vad hon ska tro för han var ju så otroligt fin mot henne i början "Är det verkligen så att hon har förändrats så till det sämre att hon kan få honom att bete sig så här, att det egentligen är så att hon förtjänar att behandlas så här eftersom det egentligen är hon som gör honom illa, att han bara vill lära henne hur hon ska göra rätt så att han kan må bra och bli fin igen?"

Kvinnans självkänsla urholkas, hon känner sig förvirrad, rädd, förtvivlad och ledsen. Hon undrar hur hon kunde förstöra något som var så fint och som började så bra. Kvinnan anstränger sig ännu mer för att vara mannen till lags så att han ska bli som "vanligt" igen. Ibland blir han som "vanligt" och då tror kvinnan att hon har lyckats, att nu ska allt bli bra igen, att allt som hänt varit ett förvirrat misstag för att de inte förstod varandra. Men det växlar snabbt tillbaka igen.

Mannen förringar sitt psykiska och/eller fysiska våld. Han vill inte blicka inåt och se sina egna brister och ta konsekvenserna av dem. Han höjer rösten och markerar att hon inte ska tjata om det som har hänt, att det är så typiskt henne att älta, att alltid se bakåt istället för framåt. Han blir arg för han ser det som att hon är ute efter att ge honom dåligt samvete och är det något han vill undvika så är det sin egen skuld. Skamlöst för han istället över samtalet på kvinnans brister, fel och svagheter. Han kan börja ta upp saker kvinnan gjort fel från första början i deras relation som han är missnöjd med utan att bry sig om att han själv går bakåt i tiden och ältar detta med henne. Nämner kvinnan något om detta så vill han inte se sitt eget agerande utan går på henne ännu mer. Han kan säga att det är typiskt henne att inte kunna ta kritik, att de inte kan tala om hennes fel och brister utan att hon ska försöka byta ämne. Står kvinnan på sig och vill gå därifrån då mannen blir mer och mer aggressiv kommer han att beskylla henne för att vara feg och att alltid vilja fly. Kvinnan kommer känna hur hennes gränser krymper, att allting dras åt och att hon får svårare och svårare att andas.

Mannen måste nu lära kvinnan hur man kommunicerar och kommer med stor sannolikhet att köra över henne med hårda ord och räcker inte det, måste han kanske ta till fula ord, och räcker inte det så måste han kanske ta till något han vet sårar henne extra mycket och räcker inte det så kanske han måste få henne att inte bara känna sig psykiskt underlägsen honom utan också fysiskt. När hon ligger ner så tycker han kanske inte att det räcker utan han måste kanske även håna henne. Till sist säger han det hon fruktar mest, att han inte vill vara tillsammans med henne eftersom hon inte vet hur man beter sig i en relation. 

Kvinnan aktar sig mer och mer för att konfrontera honom - mannen har nått sitt mål, att markera för kvinnan han älskar var gränsen går.

Växling mellan "kärlek" och våld
Mannen fortsätter att växla mellan elakhet och värme, bekräftelse och nedvärdering, mellan kärleksfulla handlingar och handlingar som gör ont. Kvinnans självkänsla brister, gränser suddas ut och hon övertar mannens syn på henne som den sanna bilden. När han säger att hon är dålig, då känner hon sig dålig. När han säger att hon är underbar, då känner hon sig underbar. När han säger att hon är värdelös, då känner hon sig värdelös. 

"Det är allmänt känt att effekten av tortyr förstärks när smärta växlas med omsorg. Den som torterar blir roten till smärta och rädsla men han är också den som väcker offrets tillgivenhet när smärtan uteblir och hon erbjuds vila, tröst, förståelse, mat och dricka. I offret väcks hoppet att han som torterar inte kommer att göra henne illa igen - inte kan han väl det efter att ha varit henne nära, tröstat henne och tagit hand om henne, givit henne mat och sett henne i ögonen. När växlingen till våld sker upplevs offret smärtan extra intensiv och plågsam - och för den som utövar tortyr märker hur effektivt han kan kontrollera sitt offer. Samtidigt som den som torterar känner makt över sitt offer känner han också förakt för hur hon tar emot smulorna av "mänsklighet" han erbjuder henne med tron om att han ska förändras. Han förstår inte hur hon kan vara så naiv och dum. Offret överlever på detta sätt för utan hopp går hon under".


En man som precis gjort kvinnan han är tillsamman med illa kan "glömma" detta och ta hand om henne när hon är totalt nedbruten efter hans verbala och/eller fysiska misshandel. Hans kan hålla om henne, hämta en filt så hon ska känna sig varm och även ge henne sin sista insomningstablett så hon kan lugna kroppen som skakar. Kanske kan hon få somna en stund. Att det är han som gjort henne illa är ett faktum som försvinner när han växlar och nu istället agerar hennes räddare och prins.

- Du kan läsa mer om detta här: Räddaren i nöden

- Du kan läsa om detta här: Våldscykelns start 2


"Om jag själv inte upplevt det jag gjort sista 5 åren skulle jag kanske inte heller förstå. Hur någon kan ha skepnad som vanlig person men sen ändå sakna alla varma känslor för andra . Hur förvirrande det varit att leva så med någon när ens egna hjärna och hjärta lurar en, förtränger och inte kan ta in. Jag skulle aldrig tro att jag skulle ta så mycket skit. Hur hopplöst det är med en partner som har en egen agenda, Som vill leva ihop samtidigt som han bryter ner en, som ena kvällen är en schysst person för att nästa dag betee sig som han avskyr mig. - Från en Tuva

Isolering - "Du har bara mig" 
En kvinna som har fallit för en man som använder sig av makt- och kontrollbeteende utarmar hennes tro på sig själv och att klara sig utan honom. Har kvinnan ett socialt välfungerande nätverk kommer han att använda sina metoder och medel för att nå dit att hon bara har honom. Just detta att hon till sist tror att hon bara har honom att lita på kommer han att utnyttja på ett effektivt sätt. Han kommer utsätta henne för rädslan att bli alldeles ensam, att även förlora honom.

Ytterligare begränsningar - mobiltelefon och Internet 
Mannen kommer även att sätta upp regler kring hur kvinnan får använda sin mobiltelefon, dator och kommunikationsplatser som t ex FB och andra forum. Hur han själv använder dessa medel bestämmer han själv. Mannen lyfter fram sin egen användning av ovanstående medel som sund och normal medans kvinnan användning är osund och onormal, på gränsen till sjuk. Han kommer att visa sitt ogillande på många sätt och kvinnan tvingas begränsa sina kontakter för att i många fall helt utesluta dem. 

Exempel: 

Mannen kan ringa hur mycket som helst, bestämma möten med vänner över huvudet på kvinnan och plötsligt lämna henne för att han fick andra planer. Medan kvinnan som har en sjuk väninna måste fråga om det är ok att hon kollar sina sms lite då och då för att ändå möta ogillande och ord om hennes sjukliga sms-beroende.

Mannen kan ha hundratals vänner på FB men kan ändå få kvinnan att stänga ner sin FB då hon är så dum och naiv som inte förstår att hennes vänförfrågningar från män hon känner/känt är dolda sexförfrågningar. 

Mannen har kontakt (bakom ryggen på sin flickvän) med kvinnor och kan med lätt hand sms:a en fd flickvän om att de måste prata snart och avslutar med champangeskålar och pussar. Under tiden är mannen samtidigt väldigt noga med att poängtera att kvinnan inte på något sätt får ha kontakt med fd pojkvänner eller någon man alls. Vid minsta misstanke, som att en man har tilltalat henne, så exploderar han och utsätter kvinnan för anklagelser, elaka ord och utbrott. 

Mannen anser sig ha fri tillgång till kvinnans aktiviteter på Internet medan han är ytterst noga med att utesluta henne från sina egna och ha hemliga lösenord.

Utesluta kvinnan från gemenskap
Mannen kommer successivt, men oftast i ganska snabb takt, att utesluta kvinnan från saker som han tidigare sa var en självklarhet att de skulle göra tillsammans. Saker han tidigare krävde av kvinnan att de skulle göra tillsammans kommer han nu göra ensam utan att ha med henne i beräkningarna. Han kommer att prata i "Jag-form" istället för som tidigare i "Vi-form". Mannen kommer leva helt efter sitt eget schema som han kommer att undanhålla henne medan han kräver fullkomlig koll på vad hon gör, vilka hon träffar och varför.

Exempel på mannens uteslutning av kvinnan:
Mannen kan åka iväg på semestrar och fira högtider för att på fullt allvar se kvinnan han är tillsammans med i ögonen och säga/skrika saker som han tycker är rätt och riktiga, som förklarar varför hon inte längre får vara med. 

Han involverar andra människor i planer och avgörande beslut men stänger ute kvinnan. Men han tar det för självklart att han ska ha kontroll över allt i kvinnans liv och att hon inte pratar med någon annan än med honom.

Mannen kan plötsligt uppvakta kvinnan intensivt. Han är mjuk mot henne, stryker händerna över henne och bekräftar att hon är den mest fantastiska kvinna han någonsin har träffat, att han vet att hon är kvinnan i hans liv. Han vill gifta sig med henne. Antagligen är kvinnan vid detta stadie så svältfödd att hon inte kan annat än ta till sig alla fina ord, mjuka händer och bekräftelsen han ger henne. Tyvärr kommer han att växla igen. De kan ha innerlig sex för att han sedan reser sig upp och berättar att han ska åka iväg och umgås med vänner som umgås i par men där hon inte får vara med. Han kan lämna henne gråtandes i sängen och skicka sms om hur roligt han har några timmar senare.
 

Istället för att göra slut med kvinnan han är tillsammans med så säger mannen med ord att hon är kvinnan i hans liv för att visa något helt annat i handling. Under tiden har han kontakt med annan kvinna, flirtar och/eller inleder en relation med henne. Han ger inte kvinnan han är tillsammans med valmöjligheten att få välja om hon faktiskt vill vara med en man som är otrogen eftersom allt detta sker bakom hennes rygg. Under tiden blåser han upp sig själv som en man som aldrig ens skulle se åt en annan kvinna. Han läxar upp och föreläser för kvinnan om hur man beter sig i en relation. Helt skamlöst anklagar han kvinnan för att vara opålitlig, att hon flirtar och har sex med allt och alla om hon så skulle ligga hemma och vara sjuk och knappt kunna ta sig ut på egen hand. Efter att ha tryckt ner kvinnan med hur skamligt beteende hon har så vänder han sig till den andra kvinnan med sin uppvaktning.


När det inte finns mer för mannen att "vinna"/förstöra
När kvinnan är helt nerbruten finns det inget mer för mannen att erövra och då försvinner hans känsla av upphetsning. Då blir det tomt. Mannen lämnar då kvinnan på ett sätt som går helt i stil med hur han har behandlat henne under relationen. 

Mannen kan fortsätta att kontrollera, utnyttja och såra kvinnan efter det att han har lämnat henne. Han har inga som helst hämningar till att ha sex med kvinnan som är helt under isen för att vägra henne ett enda ömt ord efteråt. Han ger inte kvinnan några som helst garantier och tål inga som helst krav, önskningar eller drömmar från kvinnan. Ett ord om äkta intimitet från kvinnan så lämnar henne utan ett ord och hon vet inte när eller om han kommer tillbaka.

Mannen har inga problem att lämna kvinnan när han ser att hon är som mest utsatt och skadad och knappt orkar stå upp. När hon har lyckats resa sig upp och fått lite luft under vingarna kommer han tillbaka utan skam för att utsätta henne för samma sak igen. 

Många kvinnor beskriver känslan efter en sådan här misshandel att det är som om att deras person har utsatts för ett slags inbrott. Att de har överlevt som en fysisk varelse men att är symboliskt dödad som den person de var. 

"Det känns som att han tog allting inuti mig som var fint och fungerande. Men han var inte rädd om det utan slet ut det och spottade på det för att sedan låta det ligga på en sophög. Allt det var ju...jag. Jag känner mig som död". 

Kvinnan behöver hjälp utifrån
Det är väldigt viktigt med hjälp utifrån för att en kvinna som utsatts för misshandel på detta sätt ska kunna bryta mannens missbruk och misshandel av henne. Vägen till en god självkänsla efter sådan här misshandel kräver en lång och svår resa. Kvinnan behöver få hjälp att bearbeta det hon utsatts för samtidigt som hon behöver sunda och omtänksamma människor omkring sig i processen att föras tillbaka till livet igen. 

Smärtsam insikt
Mannen vet innerst inne att han misshandlar kvinnan men han förringar det.
Kvinnan vet innerst inne att hon blir misshandlad men hon förringar det också.

Ska mannen verkligen ta in sin skuld så måste han kliva ner från sin "härskartron", ge avkall på sin egoism och kontroll. Han måste arbeta mycket med sitt beteende och stå för konsekvenserna. Mannen måste lära sig att vara ödmjuk istället för att köra över andra. Detta kommer att kommer att kräva massor med tid och tålamod att ändra sitt beteendemönster som han har haft sedan han var barn.

Kvinnan i sin tur måste våga ta in att mannen faktiskt väljer att misshandla henne. För att inse det måste hon stå ut med vanmakten att han har en beteendeproblematik som hon inte kan göra något åt. Den grundades inte av henne i relation till honom - utan den grundades i honom för längesedan. Det spelar alltså ingen roll om hon är världens mest perfekta kvinna eller inte. 

Kvinnan måste ha modet och styrkan att göra det hon är mest rädd för - att ta in det faktum att hon måste lämna mannen som blivit allt för henne. Det är kvinnans enda val om hon inte vill utsätta sig ytterligare för att mannen ska göra henne illa. 

/TuvaForum 

 

Av ememmely - 13 november 2012 07:01

Patologisk narcissism
Människor med patologisk narcissistisk personlighetsstörning uppvisar en total avsaknad av empati och intresse för andra, men de önskar att andra ska intressera sig för dem. De kritiserar alla människor men tillåter inte minsta ifrågasättande eller anklagelse. Att påvisa andra människor brister är att slippa se sina egna, att försvara sig mot en ångest av en psykotisk karaktär.

En med narcisstisk störning visar ett antal nyckelsymptom
Det utmärkande för ett narcisstiskt angrepp är att det siktar in sig på andras sårbara punkter, för en narcissist blir det punkter att haka fast i.

- Mycket stark och uppförstorad bild av sig själv och sitt eget värde
- Stor brist på empati och oförmåga att leva sig in i andra människors tankar och känslor
- Oförmåga att ta kritik - blir då rasande och förödmjukad
- Beter sig charmfullt när de blir beundrade av andra, men beteende skiftar snabbt.
- Ofta mycket svartsjuk och starkt kontrollbehov
- Stark ärelystnad
- Oförmåga att se sina egna brister, lägger all kritik utanför sig själv
- I brist på beundran känner de sig tomma inombords
- Svart/vitt tänkande om andra
- Strävar ständigt efter att vara i maktposition gentemot andra


Vad skiljer den friska och den sjuka narcissmen åt
Alla människor i kris kan använda nacisstiska mekanismer för att försvara sig. De narcissistiska dragen som egocentricitet, behov av beundran, svårigheter att tåla kritik är nämligen inte ovanliga eller sjuka. Det som dock skiljer det sunda från det sjuka är att de sunda människornas narcisstiska försvar har varit övergående reaktioner som har följts av dålig samvete och ånger. Men en människa med en narcisstisk störning ödelägger andra människor utan några som helst skuldkänslor.

Narcisstens relationer

En person med narcisstisk störning känner en inre tomhet och ett behov av ständig påfyllning. Men samtidigt kan en narcissist inte erkänna att han behöver någon annan, eftersom då skulle han utsätta sig för känslor av hjälplöshet och värdelöshet. Narcissisten lever alltså med en dröm om en idealiserad sammansmältning men med en skräck för verklig sammansmältning, vilket då skulle innebära att han måste erkänna att han behöver något från andra människor. Därför måste han kontrollera andra individer och förneka detta behov, vilket han gör av att blåsa upp sig själv och nedvärdera andra.

I början av en relation och i ytligare kontakter uppfattas ofta narcissister som karismatiska, sympatiska och omtänksamma personer. Narcissister ger sig in i relationer med andra för att förföra dem och när fisken har fastnat på kroken så gäller det bara att hålla den där så länge det behövs. Den andre existerar inte, blir inte sedd, inte hörd, han eller hon är bara användbar. Det finns inget som innebär att visa respekt för den andre.

En man med narcisstisk störning kopplar ihop sig med kvinnan och försöker suga i sig hennes liv. Då han är oförmögen till verkliga relationer gör han detta med en destruktiv illvilja. De känner en livsviktig njutning inför kvinnans lidande och tvivel, eftersom han finner ett nöje i att förslava och förödmjuka henne. Kvinnan finns inte i egenskap av en egen individ, utan som ett slags stöd för någon egenskap som mannen saknar och vill ha - t ex kvinnans värme. Han livnär sig på energi från kvinnan som underkastar sig hans charm och han försöker invadera hennes psykiska territorium.


Mannen med en narcisstisk störning kan känna passion för en kvinna, för en aktivitet eller en idé - men glöm aldrig att denna glöd förblir ytlig. Att vara tillsammans med en narcissist är att bli sedd som en ägodel, något som han har kontroll över. Mannen är lika frånvarande för sig själva som för andra. Att de aldrig är där man väntar sig att de ska vara, att de aldrig kan infångas, beror på att de helt enkelt inte är där. De vet ingenting om verkliga känslor och absolut inte om känslor som saknad och sorg. Vid separationer reagerar de istället med ilska och hämnd. Allt motstånd mot en narcissist är att utsätta sig för hat. När en narcissisk man märker av ett avvisande eller ett nederlag känner han ett oändligt hämndbegär - han kommer att lägga ner hela sin argumentationsförmåga. Det svåraste för kvinnan i detta läget är att hon inte kan föreställa sig att någon kan vara i total avsaknad av omsorg och medkänsla. Hon försöker istället att förklara för honom och tror att han då kommer att förstå och be om ursäkt. Men en man mer en narcissistisk störning har inte utvecklat en inre moral och det är inget kvinnan kan förändra hur mycket hon än vill.

Vilka kvinnor väljer narcissisten att ha en relation till
Många tror att kvinnan har blivit utvald för sin svaghet eller andra bister. Men det är tvärtom så att kvinnan i allmänhet blir utvald för det hon har i överflöd - det är det som mannen sedan försöker lägga beslag på. Den idealiska kvinnan är en samvetsgrann person som har en naturlig böjelse att känna skuldkänslor. Men står hon upp för sig själv inför honom ser han kvinnan som ett hot, en person han måste tycka ner. Han drar sig inte för att krossa henne om han tycker att han måste.

Vanliga symtom för kvinnan som utsätts för en man med narcisstisk störning
- sömn- och ätstörningar
- koncentrationssvårigheter
- kraftiga humörsvängningar
- uppgivenhet och passivitet
- ångest
- depression
- posttraumatisk stress
- traumatisk sorg
- självmordstankar

Narcissisten och skulden
En man med narcisstisk störning känner ingen skuld. De kastar skulden på kvinnan, får henne att framstå som dålig och är aldrig själv ansvarig, aldrig skyldig och allt som går dåligt är kvinnans fel. På det här sättet blir de inte bara av med skulden utan kan också avreagera sig. Att angripa andra är ett sätt att undvika att ha ont, undvika smärta och depression = projektion (överför sina egna känslor på kvinnan).

Det narcisstiska våldet och projektionen
Alla människor har en svag punkt och den narcisstiske mannen hittar den för att sedan haka fast i den. Kanske har kvinnan ett barndomstrauma som han angriper och då kommer att återuppväcka. För att ta sig fram utnyttjar mannen kvinnans svaga punkt vilket blir mycket smärtsamt för kvinnan. Kvinnan utsätts för ett moraliskt angrepp, ett psykiskt mordförsök.

Vid angreppen försöker kvinnan till en början visa förståelse, hon förstår och förlåter. Hon tror att hon kan lugna honom, bara hon gör honom lycklig igen, då ska allt bli bra och han ska bli frisk. Kvinnan anser ofta att det är hon som måste hjälpa honom, eftersom det endast är hon som förstår honom. Kvinnan tror sig kunna förstå allt, förlåta allt, rättfärdiga allt - övertygad om att hon ska finna en lösning. Kvinnan tror att mannan ska förändras, att han kommer att förstå det lidande han förorsakar, att han ska ångra sig. Men hon kommer att misslyckas.

Kvinnan drar sig tillbaka och försöker lirka och hitta lösningar, av rädsla för en konflikt som kan leda till en brytning. Kvinnan känner att det inte finns en möjlighet att förhandla med mannen eftersom han aldrig ger efter. Kvinnans tillbakadragande gör det möjligt att till varje pris upprätthålla relationen, till och med på bekostnad av hennes egen personlighet. Kvinnan blir mer utsläckt och deprimerad medan mannen blir alltmer dominerande och stärkt i sitt maktutövande. Kvinnan förlorar allt sitt värde i sina egna ögon och även i mannens som vill lämna henne eftersom det nu inte finns mer att ta.

Kommer kvinnan att lämna mannen, läka och börja får upp sin självkänsla och sitt självförtroende så kan en man som är narcissist som sagt att han hatat henne och velat förgöra henne vända på en sekund - han kan åter säga att han nu åtrår henne, vill ha henne och älskar henne igen. Går kvinnan tillbaka är det bara för att börja om hela processen, att mannen höjer henne till en början för att sedan börja suga ut all hennes kraft för att sedan lämna henne som en trasa igen när han inte tycker att hon har mer att ge honom.


Det narcisstiska hatet visas öppet
Om kvinnan reagerar och försöker återerövra lite frihet så framträder narcissistens hat helt öppet. Även om han under lång tid sagt att han inte vill ha henne, hotat att lämna henne, kanske även träffat en annan kvinna så just det här att kvinnan tycks undkomma honom inger honom en känsla av panik och vrede. Narcisstens alla fördämningar kommer att släppa och en fas av ett våldsamt hat som präglas av nedsättande omdömen, slag under bältet, svordomar, förödmjukelser och förlöjligande och massor av hot. Denna rustning av hat skyddar narcissten mot det han är mest rädd för - kommunikation.

Ju mer kvinnan försöker nå en meningsfull kommunikation så öppnar hon sig och ju mer hon öppnar sig, desto värre blir angreppen och dessutom större blir lidandet. Narcissten klarar inte av att se kvinnans lidande, det blir outhärdligt för honom, vilket gör honom ännu mer aggressiv för att få tyst på henne. Så när kvinnan avslöjar den minsta lilla svaghet kommer narcissten genast att utnyttja hennes svaghet.

En narcissist som hatar tror också att den som han hatar ser på honom med samma om-fattning av hat - han kan inte separera sina egna känslor och tro att de endast tillhör honom. Så även om det står en rädd kvinna framför honom som bara försöker kommunicera så ser han ett våldsamt och ondsint monster framför sig. De känslor han själv bär på överför han alltså och tillskriver kvinnan onda avsikter och försöker alltid förekomma henne genom att vara den som attackerar först. Detta hat, som projiceras på den andre, är för den perverse narcissten ett sätt att skydda sig mot problem som skulle kunna vara mycket värre, av psykoskaraktär. När narcissten engagerar sig i en ny relation är detta också ett sätt att försvara sig mot allt omedvetet hat mot den nya kvinnan. Genom att fokusera hatet på den fd kvinnan skyddar han den nya kvinnan som han istället lyfter till skyarna.

Den nacisstiska separationen

I separationer känner sig alltid narcissisten förorättad, de blir rättshaveristiska och utnyttjar att kvinnan är rädd och trött på alltsammans och är beredd att "ge efter" på många punkter. Finns det barn med i bilden kommer narcissten att utöva utpressning och sätta tryck via barnen. Han kommer med all sannolikhet dra igång en juridisk process mot kvinnan, som alltid är skyldig till något. Under alla omständigheter känner narcissten sig förorättad - även om det är så att kvinnan förlorar allt.


En narcissists värld är delad, i en god och en ond sida. Det är inte roligt att befinna sig på fel sida. Varken separation eller avstånd kan på något sätt mindre detta hat. Och kvinna behöver därför hjälp och stöd för att åter kunna bygga upp sitt eget liv utan att narcissten ska förstöra hennes liv. Det är vanligt att en narcissist öppet säger att hans enda mål framöver är att förstöra kvinnans liv, att han ska förhindra henne från att leva. Detta leder ofta till att narcissten beter sig alltmer förödmjukande och våldsamt medan kvinnan blir alltmer vanmäktig och mörbultad. Vid ett sådant narcissiskt angrepp finns ofta inga bevis. Det är ett "rent" våld. Man ser ingenting. Tyvärr är det också så att många ser, men väljer att inte se.

Det är allt mer vanligt att man pratar om posttraumatisk stress när man talar om kvinnor som har utsatts för narcisstiskt våld. Angrepp och förödmjukelser är inskriva i kvinnans minne och återupplevs i bilder och tankar, i intensiva och återkommande känslor, ömsom på dagarna, ömsom under sömnen, vilket framkallar sömnlöshet och mardrömmar. Ibland förlorar kvinnan aptiten, eller tvärtom får hon bulimiska beteenden. Kvinnan behöver sätta ord på de traumatiserande händelserna.

Det var inte kärlek
Många tror att en person som är narcissist pendlar mellan kärlek och hat, men det stämmer inte. För det har aldrig funnit någon kärlek i ordets egentliga mening. Det en narcissist känner är inte kärlek utan begär, inte till kvinnan som sådan utan till det har i övrigt som narcissiten vill lägga beslag på. Om inte kvinnan ger lika mycket som narcissten önskar så blir han oerhört frustrerad och bär på ett dolt hat som sedan visas öppet då kvinnan på minsta sätt utmanar honom. För narcissten är detta beteende så självklart, för honom är det kärlek, kärlek eller hat.

Att frigöra sig med professionell hjälp

En kvinna som lever tillsammans med en man med en narcisstiskt störning behöver professionell hjälp för att förstå hur hennes man kopplade sitt grepp om henne. Hon behöver stöd och hjälp i hur hon ska sluta låta sig förföras och att upphöra att tycka synd om den som faktiskt angriper henne. Kvinnan känner ofta rädsla och skuldkänslor och hennes psyke måste därför stärkas. Kvinnan måste få tillbaka sitt självförtroende för att vägra gå med på det som faktiskt bara drar ner henne - men denna insikt kommer först i slutet av mognadsprocessen. Men när hon är där vågar hon möta den som angriper henne och säga nej.

Det är först när kvinnan kommer loss från skuldkänslorna som det är möjligt för henne att se sitt eget lidande. Det är sedan först när hennes lidande upphör och hon känner ett slags tillfrisknande som hon kan komma tillbaka till sin egen historia och försöka förstå varför hon gick in i en sådan destruktiv relation. Det är viktigt att gå igenom sin historia så att den inte upprepar sig. Men det är viktigt att först vårda sina sår, bearbetningen får komma senare, när kvinnan är i sådant skick att hon åter kan få igång sitt tänkande på ett sunt och konstruktivt sätt.

Det är vanligt att en kvinna som hamnar i en mans våld återupplever något från barndomen och en man med narcisstisk störning har med utvecklad intuition hakat fast i dessa barndomsupplevelser. Kvinnan behöver inse de samband som finns mellan dagens situation och tidigare skador. Men det kan bara ske när kvinnan kommit loss helt från mannens grepp och blivit tillräckligt stadig för att kunna bära sin del utan att hamna i en förtärande skuldkänsla. Kvinnan måste komma dit att hon kan känna förtroende, då kan hon återuppleva det våld hon har gått igenom och se sina egna reaktioner. Hon kan då först på nytt utforska situationen, se vilken roll hon själv spelat i detta angrepp, på vilket sätt hon har utrustat mannen med vapen genom att spela honom i händerna. Det finns egentligen bara ett sätt att skydda sig från en man med narcisstisk störning och det är att INTE gå in i en relation med honom, att så fort kvinnan känner av störningen vända och gå och inte ge vika för en enda öppning in till sig igen. Kvinnan måste lära sig att skydda sin självständighet, att fly det verbala våldet och stå emot angrepp på sin självkänsla. När kvinnan bearbetat och läkt kommer hon ut ur det som starkare och mindre naiv. Hon måste bestämma sig för att hädanefter bli respekterad - och inte mindre än så.

Det är viktigt att man inom social- och hälsovården lär sig att förstå hur narcissisten fungerar. En kvinna som länge blivit utsatt för sin mans trakasserier har inte alltid kraft att försvara sig, utan ger avkall på allt för att bli lämnad ifred. Men barnen ger kvinnan oftast inte upp och då får hon föra en fruktansvärd kamp.

En narcissist är skicklig på att ställa sig in hos folk och när det gäller vårdnadstvister kan narcissisten slå lögner i såväl domare, advokater som myndigheter inom barnavården. Det enda narcissten är ute efter är hämnd och ett totalt tillintetgörande av sin partner. Det gäller då för alla som deltar i beslutsfattandet att inte låta sig vilseledas.

Går det att "bota" en person med narcisstiskt störning

Tyvärr så är det väldigt svårt att hjälpa en person med en narcisstisk störning eftersom han själv inte tycker att han behöver någon hjälp - det är ju inte honom det är fel på utan alla andra. Så det är väldigt sällan en person med narcisstiskt störning vänder sig till en terapeut för att få hjälp, det skulle vara möjligtvis för att han är i krissituation. Det är ju i närheten, den genuina närheten, till andra som narcissisten är som mest sårbar och därför sätter upp extra försvar - det gör det alltså svårt att Försvaret visar sig ofta i form av nedvärdering av terpeutens försök att nå fram. Syftet med nedvärderingen är att förneka att terapeuten har något som är värt att ha. Det är svårt att få en person med narcisstisk störning att verkligen arbeta med sig själv eftersom det kräver insikt och massor av tid. Då är det lättare att slå ifrån sig, säga att terapeuten var dålig och han minsann inte behöver någon hjälp.

"Min pojkvän gjorde mig väldigt illa och visade nästan aldrig någon ånger, utan istället så skyllde han som vanligt på mig. Men en gång satte jag ett ultimatum, att antingen fick han och söka hjälp eller så lämnade jag honom. Han gick iväg två gånger till en psykolog. Första gången tyckte han att han var så duktig som gått dit och han skulle minsann visa mig att han skulle jobba med sig själv - för han ville inte förlora mig. Efter andra gången kom han hem och var vit i ansiktet. Han slängde ner mig på golvet och skrek att det var han som var normal och att det var fel mig det var fel på. Han skrek att det var jag som var psykiskt störd. Han berättade att hans psykolog hade sagt att han bara var väldigt mycket man och måste tänka på att försöka hejda sig då han kände ilskan bubbla upp, att han skulle lära sig att räkna till tio innan han provocerade av mig. Psykologen hade även sagt att jag verkade helt störd, att alla mina beteenden visade på det. Han satte sig gränsle över mig, dunkade mitt huvud i golvet och skrek att hela hans liv var så perfekt och det enda felet var att han hade en sådan jävla flickvän. Han skulle aldrig mer gå till en psykolog för han behövde inte det, inte enligt honom själv och psykologen."

För dig som har en relation till en narcissistisk person
Lär dig så mycket du kan om narcissistisk personlighetsstörning (antisocial och borderline) och de strategier som människor med dessa störningar använder. Bland annat manipulation, lögner, känslomässig och ekonomisk utpressning, dubbla budskap, härskartekniker, projektion och mer eller mindre förtäckta hot.

Sluta förklara dig och försvara dig mot lögner (“Tråkigt att du tror att det här är vad jag tycker, vill, behöver, känner”)

Låt inte honom, eller någon annan, inbilla dig att du har någon skuld eller att det är du som är störd (en narcissisk persons favoritstrategi är att skuldbelägga andra för ALLT och att projicera sina egna brister och dysfunktionella beteenden på andra.)

Ta till dig att det inte är ditt sätt att reagera som är onormalt, utan att det onormala är narcisstens sätt att agera.

Ingenting du gör eller säger kan få en narcissist att förstå eller ändra sig, du har att göra med en störning – som du inte kan ”bota”.

Narssisten kan inte ändra på sig även om han säger sig vilja det. Narcissten anser inte att det är något fel på honom.

I detta fall är det “narcisstens fel att två träter”, den andre försöker bara försvarar sig, “överleva”. Det enda du kan påverka är att du väljer att sluta försvara dig och lämnar relationen, situationen eller arbetsplatsen. Blir du sen förföljd och trakasserad så är det “bara” narcissten som kränker dig, inte du själv.

Bryt tystnaden (och isoleringen) och tala med andra om misshandeln, ett nätverk av folk som “vet” är ovärderligt. Du har inget att skämmas för även om narcissten jobbat hårt för att få dig att tro det.

Lär dig (först intellektuellt och sen känslomässigt) att du inte har någon skuld till den misshandel du utsatts för.

För dig som har lämnat en relation med en narcisstisk person
Läs och lär dig så mycket du kan om trauma, kris, sorg och posttraumatisk stress.

Återupplev relationen, i detalj, utifrån dina nya kunskaper och insikter.

Ta hjälp av sunda vänner, stödgrupper och terapeuter som är kunniga på området. Fel bemötande kan förvärra situationen!

Undvik att tänka “Jag borde ha insett/förstått/gjort" för narcissten är mästare i att manipulera och ljuga. Tänk istället “Nu förstår jag att/varför/hur

Sluta leta efter det du förlorat. Du kommer aldrig att “nå fram”, få en förklaring eller någon ursäkt – acceptera att det inte blir något avslut.

Narcissten är inte intresserad av att reda ut konflikter. Det rör sig inte om några missförstånd utan om mer eller mindre medvetna manipulativa strategier.

Det finns ett svar på frågan “varför?” Du råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle och var ett medel för Narcissten att få vad denne ville ha (makt, sex, familj, spänning, status, en position, en titel, en egendom.)

Gå inte in i några diskussioner, det är Narcisstens försök att dra in dig igen/behålla kontrollen. En ärlig, ansvarsmedveten och välvillig person har inte en chans mot en lögnaktig, manipulativ, skamlös och empatilös narcissist.

Reagera inte på provokationer i mail, sms eller brev. Om det krävs att du svarar skriv kortfattat, formellt och objektivt innan du skickar det, alltså inget känslomässigt.

Ta ut skilsmässa, avsluta alla relationer och alla affärer, säg upp dig, säg upp bekantskapen, gå ur föreningen, flytta, gör det som krävs för att skydda dig själv från fortsatta övergrepp, de kommer alltid som ett brev på posten förr eller senare.

Lämna inte ut någon information om dig själv och ditt liv då narcissten alltid finner på ett sätt att använda detta emot dig.

Om nödvändigt/möjligt så se till att det finns “vittnen” om du måste ha ett möte med Narcissten.

Måste du ha kontakt med Narcissten, för att ni har gemensam vårdnad, så håll en mycket formell distans. Dokumentera om möjligt all kommunikation, förslagsvis via mail. Uppgörelser bör förhandlas fram, skrivas ner och undertecknas i närvaro av en utomstående oberoende person.

När du kommit ut på andra sidan kan du börja titta på de saker du förhoppningsvis har lärt om andra och om dig själv. T ex att det finns folk som inte vill en väl och andra som lyfter en och bär en när man inte orkar själv om man tar mod till sig och ber om hjälp. Samt att du antagligen är för snäll, mer värdefull och starkare än du trott.

Av ememmely - 12 november 2012 22:27

Utan att egentligen se
Tar jag mig igenom
Dimslöjor smeker mig på väg
Känner efter... Jo, jag andas


Trevande i folkmassor
Utav stinkande förakt
I deras ögon ser jag domen
Men jag andas


Jag har tagit ett steg åt sidan
Lämnat deras väg
Slutat slava för deras viljor
Och jag andas


Över deras läppar
Viskningar om lögn och blod
Som levande döda...
Men jag andas


Tar mig igenom med sänkt blick
Deras klor i mina kläder
Sliter och drar...
Jag fortsätter andas


Känner deras kalla blickar
Isande över min sönderslitna rygg
De skriar och kacklar...
Jag andas


Vad var det som fick dem att tro
Att jag var någon för dem att äta?
Nu vrålar de ut sin hunger
Jag är fri... Jag andas
/Em.

Av ememmely - 11 november 2012 22:49

God kväll <3


En av mina läsare här anser att det jag "håller på med" (bloggar) är ren smutskastning.


Eftersom denne var märkbart upprörd över mitt bloggande så tänkte jag direkt att jag skulle låsa min blogg....

Sen hejdade jag mig.

NEJ! Jag lever MITT liv nu och JAG GÖR SOM JAG VILL!


Olämpligt.... Pffffffffff!


Det jag berättar om är OLÄMPLIGT.

Jag håller med om det i allra högsta grad. Det ÄR olämpligt. Det är FRUKTANSVÄRT!

Det är FRUKTANSVÄRT att jag har sådana här saker att berätta om.

Det är FRUKTANSVÄRT att det finns miljontals med kvinnor som har sådana här saker att berätta om.


Jag låser inte min blogg och den är för alla att läsa och kommentera om så önskas.


God natt <3


/Em.

Presentation


Den som väntar på ett tillfälle... förlorar det.

Fråga mig

12 besvarade frågor

Kalender

Ti On To Fr
  1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Januari 2013
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Ovido - Quiz & Flashcards